Lillebror håller på att bli vuxen

Den enda gången jag egentligen känner mig gammal är när jag inser att mina småsyskon börjar bli stora. Men småsyskon är alltid småsyskon. Och storasyster är alltid storasyster. Vi kommer att hata och älska varandra resten av våra liv. Fick höra en glad nyhet idag. Lillebror har fått praktik. Kanske han kan tjäna sig en slant, skaffa egen lägenhet och sluta leva på mamma och pappa snart ;) Och om vi har tur så hittar han sig en flicka som tar hand om honom.

put my prettyface on

om folk börjar efterlysa efter födelsedagsfesten så är det för att jag inte orkat ta tag i det. det är inte det att jag inte tycker om att fylla år. fylla år måste man göra ju. och det är ett bra tillfälle att samla alla människor som man inte träffat på länge. det är bara det att det är en massa saker som går i vägen hela tiden. som....

middag på Oasen med gänget:

Min sötnos Vicky och hennes sötnos Martin

Min sötnos Linda och hennes sötnos Axel

Min sötnos nr 1

Det var första gången jag var där och åt. Mycket nöjd blev jag. Och mätta och belåtna blev vi allihopa.

inflyttningsfest hos M&B:

från oss alla till er alla...en blöt puss från martin :P

Har jag tagit vatten över huvudet?

I slutet av sommaren var allt ett enda kaos.

Skulle jag klara min munta i polymerfysiken? Skulle jag hitta ett examensarbete som verkar kul? Hur kommer jag att klara min uppgift som spexets kassör? Kommer det att bli jobbigt att börja läsa engelska på kvällarna?

Polymerfysiken gick åt helsike. Fast jag har fått en ny chans i början av oktober, vilket är ett ganska bra erbjudande med tanke på att en kursare fick tipset om att gå om kursen och göra den riktiga tentan i mars. Inte för att jag förstår varför för jag tror vi var lika dåliga om jag nu inte var sämre.

Examensarbete. Ja, det gick ganska smärtfritt faktiskt. Jag gick ner till en avdelning och de svalde mig med hull och hår. Vilket kanske var bra, för om de hade frågat ut mig mer kanske jag inte hade fått det. Jag är inte pessimistisk.. jag är bara realistisk.

Jag är ju ändå alltid den glada och leende Eva,
det vet ni ju.

Så nu är jag inne på min andra vecka och allt har gått så himlans snabbt. Hinner knappt tänka. Men det är tur att jag har en snäll handledare som har tålamod.

Och så läser jag engelska två kvällar i veckan. Man är ju lagom död när man kommer hem klockan 22 när man ska upp vid 6 dagen efter. Och inte hinner jag göra läxorna heller. Älsklingen kanske har rätt när han säger att det knappt är lönt att läsa en kurs om man inte lägger lite energi i det. Jag får skärpa mig helt enkelt. Men detta betyder även: ingen mer kör för mig denna terminen*suck*.

Sen så har vi spexet. Jag har lagt en budget. Den gick ihop med nöd och näppe. Jag är typ skiträdd att den inte kommer att hålla. Jag vill inte vara den som får hela föreningen på fall. Det hade ju varit snyggt liksom. Gah, jag vet inte vad jag ska göra!

Jag ska inte spy mer. Jag menar detta är självmant. Jag valde att hitta ett examensarbete, jag valde att inte plugga till fysiken, jag valde att skippa läkemedelssyntesen och läsa engelska istället och jag valde att ställa upp som kassör. Men på kvällarna när jag går och lägger mig så undrar jag om jag inte har tagit lite vatten över huvudet.

Med andra ord, det är fortfarande ett kaos.

Tamagotchi, 2nd generation

När min tamagotchi Mau blev 9 år gammal kom en kärleksmäklare och hittade en man till henne.

Fråga: Love?

Svarsalternativ: Yes? No?

Och svaret blev ja. På samma ögonblick som jag svarade ja, dök ett hjärta upp ovanför min Mau och den tilltänkte. Därefter flög de iväg och away skylten dök upp. Efter en liten stund dök ett ägg upp på skärmen. Ett nytt djur. Efter det så var det Mau och nya bebis Maul (kön: pojke). Ingen lång graviditet inte minsann och ingen jobbig förlossning. Och efter ett par dar så försvann Mau och nu är det bara Maul kvar.

Maul utvecklades från en svart tolle, till en tolle med ben, till en tand och till slut till den ninja han är idag.

Det är ganska roligt. Mitt lilla husdjur har väckt ganska blandade känslor i min umgängeskrets. Vissa har tyckt att jag är helt tokig, andra mindre tokig men fortfarande knäpp och vissa har bara accepterat mig för den jag är. Och sen så finns det en grupp som har försökt få djuret att begå självmord.

Jag har fått lillalillasyster att införskaffa en också*nöjd*

Nästa projekt: försöka få dem att kommunicera med varandra.

Mamma, pappa och tamagotchi

Jag minns inte när det var riktigt. Antingen så gick jag på mellanstadiet eller så var det högstadiet. Det jag minns är att jag aldrig fick nån. Kan dels vara för att jag inte brydde mig så mycket då. Tyckte kanske att de andra småtjejerna rent av var löjliga.

Men nu i fredes så bestämde jag mig. Jag ska banne mig ha en. Den är fortfarande lite smålöjlig. Och eventuellt så tröttnar jag på den väldigt snart. Men nu kände jag mig redo. På min 26 års dag, lagom ålder. Om jag tröttnar på den kan jag ju alltid ge den till min lillalillasyster eller så kan jag alltid sälja den på tradera. Och vad är en LillEva utan att ha ägt en. Så efter vår lyxmiddag på Max så gick jag in på Toys´r´us och köpte mig en Tamagotchi.

Den piper och sover. Och vi ska inte ens tala inte om den översöta hemsidan som man besöka. Pipandet har börjat gå Jonas på nerverna. Men han tycker den är väldigt söt annars. Kan nog liknas med en bebis. Den är väldigt söt när den är tyst men när den skriker då önskar man att man kan skicka den till en annan planet.

Jag har förstås döpt den till Mau. Döper alla mina virtuella djur till Mau. Och den har gått från att se ut som en tolle till att se ut som en söt liten boll i en jordgubbsdräkt. Är två år gammal idag och väger mindre nu än när den var bebis.

Det är helt fantastiskt hur ett litet virtuellt djur kan charma så många barn. Och den är ganska avancerad. Uppe på version 4 och har IR port. Djuret kläcks, blir gammal, jobbar och finner kärlek för att föra nästa generation vidare.

Ja, vi får se hur länge den lever, den här jordgubbssöta bollen. Men om en 6-åring ska klara av den så ska väl jag också göra det. Om jag inte tröttnar först förstås.