Folk brukar säga: "Men Eva, du har ju inte så långt till marken". Sant. Jag är inte lång men jag kan lugnt säga att det gör minsann lika ont när jag faller. Och folk kanske inte tänker på att jag har mindre fötter så jag har en liten mindre yta att balansera på.
Det glashalt ute i Lund. Jag insåg detta när jag skulle till bussen från tåget, men detta glömde ju jag så snabbt jag hade satt mig på bussen igen. Så när jag skulle stiga av vid kårhuset vad gör jag inte då. Jag megavurpade. Och det var minsann inget studsande här inte (för studsande föremål se förgående inlägg). Det var rakt pladask på marken. Man kan ju alltid hoppas på att det var tillräckligt mörkt ute att folk inte såg att jag ramla. Nu är jag ganska vurptålig förutom att jag lätt får blåmärken och lär ha ett superstort på rumpan imorgon. Men tänk om det hade varit en liten bräcklig liten tant. Och kom nu inte och säg att jag är gammal för det är jag inte.. än.
Ett annat fenomen som är ganska underlig är att folk fortfarande cyklar i stan. Man kan ju tycka att det är tillräckligt farligt att gå men att cykla måste ju vara livsfarligt.
Skärpning Lund, mer grus på trottoarerna och särskilt vid busshållsplatser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar