Det kan bero på olika faktorer förstås. Faktorer som exempelvis tillståndet för stunden.
- Nykter/onykter. Det säger ju sig själv att när man är nykter har man lättar att trycka ner eller vifta bort en irritation.
- Glad/irriterad. Det är väl också ganska självklart.
När man väl har fått över den första droppen över kanten så kommer reaktionen, en sorts försvaringsmekanism. Vissa blir rosenröda och skriker. Formar läpparna till alla hemska ord som någonsin har lämnat ett par människoläppar och kastar saker omkring sig. Andra sluter sig, säger inte ett ord och tar avstånd.
Hur reaktionen än ter sig så behöver vi alla en avkylningsperiod. För hur vi än reagerar så är det heta känslor som bubblar under ytan. Det är under denna perioden hjärnarn börjar fungera igen. Tankar som "Hur ska jag ge igen på bästa sätt", "Vad ska jag göra för att det ska göra riktigt ont?", "Fan, vad har jag gjort?", och de lite mer egoistiska tankarna " Varför ska det alltid hända mig" och "Varför är han/hon dum i huvudet?".
En snabbavkylning leder oftast till mindre bireaktioner. Man hinner inte analysera eller tänka för mycket. Man hinner inte reagera, göra saker som förvärrar saker. Men en för kort avkylningsperiod kan leda till att reaktionen initieras igen.
Jag vill gärna tro att jag har en ganska hög tröskel fast när det väl har gått för långt, så sluter jag mig. Pratar inte med någon och blir oftast irreterad när folk försöker att närma sig eller prata med mig. Det bästa sättet att få slut på eländet är egentligen bara att låta mig vara ifred. Den korta avkylningsperiod är min grej, så jag inte hinner analysera ner det hela i så små bitar att jag själv inte hittar ut. Och när har jag lugnat ner mig? Det märker du. Leta efter de små sakerna som säger att det är lugnt att försöka närma mig igen. När du ser dessa tecken, håll om mig. Håll om mig hårt även om du inte får någon respons eller om jag stretar emot. Det kommer, det tar bara lite tid för mig att sluta vara på min vakt och sen kan vi prata.
