onsdag, juni 28, 2006

Bara en tanke

Det kan vara en tom gest. Det kan vara en meninglös kommentar. Det kan vara en dålig tajming. Det kan vara ett känsligt ämne. Det kan vara svartsjuka. Det kan vara rädsla för något eller någon. Vad krävs eller hur mycket behöver man dryga på innan bägaren rinner över?

Det kan bero på olika faktorer förstås. Faktorer som exempelvis tillståndet för stunden.
  • Nykter/onykter. Det säger ju sig själv att när man är nykter har man lättar att trycka ner eller vifta bort en irritation.

  • Glad/irriterad. Det är väl också ganska självklart.

När man väl har fått över den första droppen över kanten så kommer reaktionen, en sorts försvaringsmekanism. Vissa blir rosenröda och skriker. Formar läpparna till alla hemska ord som någonsin har lämnat ett par människoläppar och kastar saker omkring sig. Andra sluter sig, säger inte ett ord och tar avstånd.

Hur reaktionen än ter sig så behöver vi alla en avkylningsperiod. För hur vi än reagerar så är det heta känslor som bubblar under ytan. Det är under denna perioden hjärnarn börjar fungera igen. Tankar som "Hur ska jag ge igen på bästa sätt", "Vad ska jag göra för att det ska göra riktigt ont?", "Fan, vad har jag gjort?", och de lite mer egoistiska tankarna " Varför ska det alltid hända mig" och "Varför är han/hon dum i huvudet?".

En snabbavkylning leder oftast till mindre bireaktioner. Man hinner inte analysera eller tänka för mycket. Man hinner inte reagera, göra saker som förvärrar saker. Men en för kort avkylningsperiod kan leda till att reaktionen initieras igen.

Jag vill gärna tro att jag har en ganska hög tröskel fast när det väl har gått för långt, så sluter jag mig. Pratar inte med någon och blir oftast irreterad när folk försöker att närma sig eller prata med mig. Det bästa sättet att få slut på eländet är egentligen bara att låta mig vara ifred. Den korta avkylningsperiod är min grej, så jag inte hinner analysera ner det hela i så små bitar att jag själv inte hittar ut. Och när har jag lugnat ner mig? Det märker du. Leta efter de små sakerna som säger att det är lugnt att försöka närma mig igen. När du ser dessa tecken, håll om mig. Håll om mig hårt även om du inte får någon respons eller om jag stretar emot. Det kommer, det tar bara lite tid för mig att sluta vara på min vakt och sen kan vi prata.

onsdag, juni 14, 2006

Tobbe och Hubbe

Nu är Tobbe en stor pojke. Han har tagit studenten, han ska rycka in i lumpen och han har fått jobb på elektrikerfirman över sommaren. Det var varmt, det var på gamla Österäng, det blev mat och det blev alkoholhaltiga drycker (som vanligt). Och dessutom blev det katt i teknologmössa. Det blev många kort på Hubbe.

onsdag, juni 07, 2006

I won´t let my guard down

Dagar som idag. När man sitter så här själv i solen och har alldeles för mycket tid över till att tänka. Tänker på vad alla andra gör. Tänker på vad man själv sysslar med. Tänker på vad man har gjort. Tänker på vad man inte har gjort. För några månader skrev jag att alla mina högstadiekompisar antingen är gifta, förlovade eller så är de utomlands. Jag har egentligen ingen kontakt med dem längre. När vi slutade så var det det gamla vanliga. "Ja men det är klart vi ska hålla kontakten", "vi får hitta på något snart" eller "Absolut det är bara att ringa". Visst, man gör några tappra försök att ta upp kontakten igen men man tröttnar när ingen annan än sig själv tar initiativ till att göra något. De som håller kontakten kommer ju alltid att vara de man umgåtts med mest. De andra skiter man ju mer eller mindre i. Jenny sa till mig: "Du är inte utanför.. det är bara det att du alltid har varit i mitten". Det känns som hela min existens har pendlat fram och tillbaka i en gråskala, mitt eget ingemansland. Jag tillhör ingen speciell grupp. Klart man har försökt men hur jag än gör så hamnar jag alltid där...i mitten. Är det så att om man inte kommer nån nära så blir inte heller sårad när de lämnar en? Nackdelen är väl den att man alltid kommer att vara ensam.

tisdag, juni 06, 2006

Hur mångar pingar har du?

Ännu en pingst. Och åter igen var det dags för de årliga räkmackorna. Många förberedelser men till sist så kunde vi sätta oss ner och klämma i sig de mumsiga mackorna.

Det blev över 200 hundra mackor och vi var ungefär 20 pers. Med lätt matematik bli det ungefärlien 10 mackor per huvud.
Här sitter vi i startgroparna. Det hela slutade med att jag tryckte i mig 7 mackor. Jonas 10 mackor och vinnaren Emil 17 mackor. Ännu en tavla till konstgalleriet. Jag åt lika många mackor som förra året så jag avancerade inte. Men lilla Jennie som är 11 hon åt 8 st. Jag besegrad av en 11 åring!
Och som vanlig bjöds det på mer än bara räkmackor. Här har vi en av Jennies kreationer på min tallerik. Och som vanligt bjöds det på mackor dagen efter oxå. Men de gick åt tillslut och vi fick grillat till middag :D

Det var trevligt precis som vanligt fast det var inte lika många pingräknastunder. En medlem var inte hos oss och det märktes tydligt.