I won´t let my guard down

Dagar som idag. När man sitter så här själv i solen och har alldeles för mycket tid över till att tänka. Tänker på vad alla andra gör. Tänker på vad man själv sysslar med. Tänker på vad man har gjort. Tänker på vad man inte har gjort. För några månader skrev jag att alla mina högstadiekompisar antingen är gifta, förlovade eller så är de utomlands. Jag har egentligen ingen kontakt med dem längre. När vi slutade så var det det gamla vanliga. "Ja men det är klart vi ska hålla kontakten", "vi får hitta på något snart" eller "Absolut det är bara att ringa". Visst, man gör några tappra försök att ta upp kontakten igen men man tröttnar när ingen annan än sig själv tar initiativ till att göra något. De som håller kontakten kommer ju alltid att vara de man umgåtts med mest. De andra skiter man ju mer eller mindre i. Jenny sa till mig: "Du är inte utanför.. det är bara det att du alltid har varit i mitten". Det känns som hela min existens har pendlat fram och tillbaka i en gråskala, mitt eget ingemansland. Jag tillhör ingen speciell grupp. Klart man har försökt men hur jag än gör så hamnar jag alltid där...i mitten. Är det så att om man inte kommer nån nära så blir inte heller sårad när de lämnar en? Nackdelen är väl den att man alltid kommer att vara ensam.