Nedräkning

Om 3 dagar åker min älskling iväg och lämnar mig alldeles ensam i vår lilla lägenhet. Han ska bara åka till en av Europas största teknikmässa och åka i en lyxbuss som enligt definition av mig inte får kalla sig för buss längre utan ett rullande hotell. Ja, jag är fortfarande bitter :P

Nej, så illa är det inte. Det är jättekul att han får åka. Jag ska ju inte ha det sämre för det. Jag har en hel bunt med underbara vänner som ska hålla mig sällskap. Mina 4 dagar då Jonas är borta är mer mindre uppbokade med den ena och den andra aktiviteten. Hoppas bara förkylningen kan hålla sig borta bara.

Förkylningen har varit ganska snäll. Jag har inte hostat så mycket i helgen förutom då när jag återigen fick svårt att andas när jag dela madrass med Jonas i Mölndalmaffians högkvarter. Golv är hårt.

25 års kalas då alltså. Det har varit planerat i några veckor. Och Svinto, herself, anade att det var något på gång men inte vad. Och jag.. nej jag visste ju inte om jag kunde komma eller inte då Jonas ska åka iväg nu i veckan och han kanske vill vila helgen innan han ska iväg. Det enda jag gör är är att agera bollplank, som vanligt. Jag säger jämt att jag ska hålla mig utanför men på någon vänster så blir jag oftast minst lika insyltad som själva planeraren. Huvudsaken är ju att det blir bra. Och det tror jag Svinto tyckte. Hon blev nog lite förvånad när vi stod i hennes vardagsrum och sjöng "Ja må hon leva". Det blev studio, en skattkammarlek som var en aning lite för lång, potatisgratäng med lagom tuggmotstånd, presentöppnande, och singstar. Jag träffade dessutom en människa som var lika galen som jag. Jag blev helt ställd när jag träffade henne. Jag trodde inte hon fanns, den här människan som kunde vara en kopia av mig. Räcker det inte med en galning?

Med en liten ömmande rygg efter att ha legat en natt på en tunn madrass på ett hårt golv i helgen ska jag nu laga frukost så jag orkar med träningen sen *poff*.