Väntade på tåget hem för nån dag sen. Hade lugna toner i öronen och en sudoku framför mig, det kunde bara inte bli bättre... eller tja det hade kunnat vara fint väder också förstås men man ska inte klaga allt för mycket för det kan ju alltid varit värre. Det regnade åtminstone inte och jag hade precis avslutat min piggelin.
Så där satt jag. Och som man kan göra ibland när man sitter är att man tittar upp ibland och kollar på omgivningen. Och på perrongen mittimot så såg jag en tjej med värsta packningen på ryggen springa. Men hon springer lite åt fel håll plus att det inte var något tåg inne. Men om man kollade åt andra hållet så kom det en man och en kille springandes. Och de möttes precis framför näsan på mig (ja, fast på perrong 6 då och jag satt på 3). Mannen (som jag gissar är flickans pappa) kramade om sin flicka hårt och länge och sen fick brodern också krama. Men så snabbt brorn hade släppt så kramade pappan flickan igen och pussade henne massa gånger på pannan. Så där stod de i några minuter. Mamman (som antagligen hade hämtat flickan på flygplatsen) kom efter flickan med resten av hennes packning. Hon hade nog redan fått sin del av kramar och pussar. Och sen kom ett tåg in på perrong 6. Och jag tappade bort familjen Lycka.
Där satt jag på perrong 3, väntades på mitt tåg och med ett löljigt leende på mina läppar. Vad kul det var för flickan att känna sig saknad på det sättet. Jag skulle aldrig kunna tänka mig min pappa komma springandes mot mig på en perrong, och definitivt inte krama och pussa på mig offentligt med en massa folk omkring mig. Det värsta är väl att om han hade gjort det så hade jag varit i ett sådant chocktillstånd att jag inte hade vetat vad jag skulle göra :P
Och jag får nog tacka Bengtsson för detta för om det inte hade varit för honom så hade jag missat detta fina ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar