Min far ringde mig i helgen. Det är kanske inget konstigt, men det första han sa var: "Eva, vad gör du den 13 oktober? Om du inte gör något kommer du hem och kör oss till Göteborg och hälsar på din syster och mitt barnbarn." Jag som var lite förvånad över att det var min far i telefon (det brukar vara min mor som ringer 55 gånger om dagen) stammar fram: "Självklart, kan jag göra det om jag inte har tentor". Och min far fortsätter: "Ja, lillen fyller ju år nu och din mor vill så gärna träffa honom. Vill du prata med din mor nu?" Innan jag hann svara, så fick jag min mor i örat.
Det är alltid min mor som vill saker, fast det är min far som har blivit en liten softis på gamla dar. Jag tror inte jag har varit med om att min far bryr sig om nån så mycket. Jag menar jag fyllde 25 för en vecka sen och då var det minsann inte så viktigt att komma och hälsa på mig minsann. Jag skriver inte för att jag är avundsjuk på den lille, för jag älskar honom mer än något annat i världen. Ja, nästan iaf :) Jonas får ju inte läsa detta och börja tro saker för jag älskar honom också.
Men det jag vill säga är att folk kan förändras. Vissa till det bättre och vissa.. ja.. ni vet. Man kan lära gamla hundar att sitta. Eller så är det bara jag som har förändrats, blivit äldre och börjar se saker ur en annan vinkel.
Eller så är det som folk brukar säger. Man ska inte leva i det förflutna utan i nuet. Man ska kanske glömma och förlåta i den mån man kan. Det är väl bara det att man inte ska vara rädd för att konfrontera och gå som en katt runt het gröt. Allt går att lösa bara man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar