Mamma, pappa och tamagotchi

Jag minns inte när det var riktigt. Antingen så gick jag på mellanstadiet eller så var det högstadiet. Det jag minns är att jag aldrig fick nån. Kan dels vara för att jag inte brydde mig så mycket då. Tyckte kanske att de andra småtjejerna rent av var löjliga.

Men nu i fredes så bestämde jag mig. Jag ska banne mig ha en. Den är fortfarande lite smålöjlig. Och eventuellt så tröttnar jag på den väldigt snart. Men nu kände jag mig redo. På min 26 års dag, lagom ålder. Om jag tröttnar på den kan jag ju alltid ge den till min lillalillasyster eller så kan jag alltid sälja den på tradera. Och vad är en LillEva utan att ha ägt en. Så efter vår lyxmiddag på Max så gick jag in på Toys´r´us och köpte mig en Tamagotchi.

Den piper och sover. Och vi ska inte ens tala inte om den översöta hemsidan som man besöka. Pipandet har börjat gå Jonas på nerverna. Men han tycker den är väldigt söt annars. Kan nog liknas med en bebis. Den är väldigt söt när den är tyst men när den skriker då önskar man att man kan skicka den till en annan planet.

Jag har förstås döpt den till Mau. Döper alla mina virtuella djur till Mau. Och den har gått från att se ut som en tolle till att se ut som en söt liten boll i en jordgubbsdräkt. Är två år gammal idag och väger mindre nu än när den var bebis.

Det är helt fantastiskt hur ett litet virtuellt djur kan charma så många barn. Och den är ganska avancerad. Uppe på version 4 och har IR port. Djuret kläcks, blir gammal, jobbar och finner kärlek för att föra nästa generation vidare.

Ja, vi får se hur länge den lever, den här jordgubbssöta bollen. Men om en 6-åring ska klara av den så ska väl jag också göra det. Om jag inte tröttnar först förstås.