Ibland känns det som man befinner sig i ingenmansland. Man vet inte vad man ska känna. Om man ska känna lättnad eller sorg. Mamma ringde mig igår kväll på vägen hem från jobb och sa "Nu är det nog dags". Hon var på väg till sjukhuset tillsammans med min lillalillasyster. Pappa ringde mig när jag hade kommit hem och undra vad det var som händer "alla dina mostrar har ju samlat sig.. är det verkligen dags?". Jag vet inte. Om man ska lyssna på mina föräldrar så har han åkt ut och in från sjukhuset med jämna mellanrum den sista tiden. Och jag vet inte hur många gånger vi har trott att han skulle lämna oss men bestämt sig för att stanna kvar. Men igår sa sjusksystern att han låg i koma och svarade inte på några tester. Det var kanske dags.
Så länge jag har funnits har min morbror alltid haft problem. Det är hjärtat, det är andningen och så mycket mer som inte vi små får veta. Men han har ändå alltid varit där, även om vi inte stod varanda så nära. På helgerna när man vaknade så brukade han sitta i köket tillsammans med pappa och dricka kaffe, och tjabba en massa. Det har ifs varit mindre av den varan nu på sista tiden. Dels för att han har blivit sämre och dels för att jag inte bor hemma längre. Och jag tror det hände nånting mellan pappa och honom nån gång där när jag hade flyttat hemifrån. Men han har ju sett mig växa upp.
Inatt var det nog dags. Lillebror ringde mig strax efter midnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar