Det är en konst att köra släp

Jag fick lära mig köra släp den hårda vägen. Vinter, snö och halka. Om jag hade fått välja så hade jag inte kört utan överlämnat denna uppgift till min sambo men då han hade gått och stukat foten några veckor innan jul (väldigt olämpligt tycker jag) så fick jag sätta mig bakom ratten.

En tidig morgon steg vi upp (detta var under julsemestern så man hade vänt på dygnet lite. Bara att stiga upp var en utmaning i sig!). Satte oss i bilen och begav oss in ut/in mot Hisingen. Hämtade ett släp och körde till syrran.
Första missöde (kom ihåg nu att det var jättetidigt på morgonen): tog fel släp.
Det var så många släp där som stod på rad och alla hade snarlika registreringsnummer, så är man lite trött och stressad så tycker jag inte alls det är konstigt alls att jag råkade peka på fel släp och vi kopplade på det. För ingen fick ju idéen att dubbelkolla mig.

Jag virrade mig in i butiken igen och försökte förklara att vi hade råkat koppla på fel släp och undra snällt om vi kunde byta släp. För antagligen så passade inte nyckeln jag hade fått i det låset. Det tog sin lilla tid, jag var trött och talade min fina dialekt. Jag förstår inte varför inte folk förstår mig.

Efter många om och men så fick jag rätt nyckel. Ut på motorvägen.
"Älskling, det låter lite konstigt. Ska det låta så?" säger jag som aldrig har kört ett släp innan men misstänkte att det inte ska låta så här.
Jonas svarar: "Du har ett tomt släp och det är lite ojämt på vägen så det är nog inte så konstigt".

Jaja, tänkte jag. Då ska det väl låta så. Jag vet ju inte ens hur man kopplar på ett släp vad vet jag om hur det ska låta.

Då Jonas säger lugnt för att jag inte skulle få panik: "Älskling, du ska nog hitta nånstans och stanna till lite. Vi kan ha glömt stödhjulet nere".

Jag tänkte "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH" i mitt lilla huvud "inte få panik nu andas andas... andas!!!".

Stannade till på ett lämpligt ställe. Och se där stödhjulet var fortfarande nere. Jonas hade tänkt på hjulet innan jag börja svamla om att vi hade tagit fel släp och börja flippa. Sen så glömde han det när jag kom tillbaka ut. Hjulet var kvar med ekrarna har förstörts. Så vi hade numera ett hjul, men att kalla det för stödhjul är kanske att ta i.

Själva lastandet gick smidigt. Mycket smidigare än förväntat. Och sen planerades hela resan ner till Skåne i minsta detalj för att jag skulle slippa backa och köra allt för krångliga vägar. Avlastandet gick också bra. Förutom när surtanten skulle bråka lite *grrr*.

Det var en upplevelse att köra ner med släp, att bli omkörd av lastbilar har jag aldrig upplevt innan. Det är och har alltid varit jag som har kört om och inte dem. Men men nån gång ska ju vara den första.

När vi skulle lämna tillbaka släpet:
"Det gick bra att köra ner antar jag?" frågade mannen bakom disken mig. Han var så söt den här mannen, han hade kunnat vara min far och talade till mig som jag hans flicka.
"Eh, hrm, jo, det gick väl ganska bra.. förutom att stödhjulet.. hrm.. inte är ett stödhjul längre" säger jag.

Det slutade med att jag fick betala för ett nytt stödhjul som kostade 49 kronor.
Summan av kardemumma: vi överlevde :)

(Oj, vilket långt inlägg det blev.)

Längtar till helgen

Jag har nog inte en enda tom helg i min kalender fram till mars. Inte för att det är skönt att bara slappa och inte göra något. Men jag gör så mycket roliga saker så man bara längtar och längtar, även om man vet att man kommer vara trött resten av veckan :P

Det har varit spex, vin, singstar, födelsedagsfiranden, öppet hus på danshuset (nej, vi har fortfarande inte anmält oss till någon kurs än), bowling (jo, jag förlorade fett som vanligt) och mat!!

Och det blir inte alls sämre i helgen. Då kommer mina fina flickor (alla utom Vicky :( men gumman du får det bra på beermakers! Och vi kommer att sakna dig massor!) över på mat och sen ska vi möta upp resten av gänget och gå och studsa nånstans!

Lyxfällan

Har parkerat utanför dartklubben.

En resa bak i tiden

Skolpolis: oftast en äldre elev som med en orangeväst ska hjälpa de yngre eleverna över vägen på väg till och från skolan.

Kommer ihåg dem så väl. De var så stora och vuxna tyckte man. När de gick ut så där på vägen och stannade alla bilarna (oftast en) så vi små kunde gå över vägen utan att bli påkörda. Och de tyckte säkert det var jobbigt. Det var ett påfynd det, innan man började med bevakade övergångsställen (trafikljusen, menar jag då), väghinder och lagen om att gående har företräde vid övergångsställen så bilar var är tvugna att stanna eller sakta ner.

Och tro det eller ej så fick jag uppleva detta igen imorse. Det var en person anställd av Skånetrafiken (hon hade västen på sig), utplacerad vid övergångstället. Övergångsstället där alla "småbarnen" och andra springer från tåget över för att hinna med bussen upp till kårhuset resp. Ideon. Jag förstår inte varför man springer nu för tiden för det går ju bussar upp jämt nu, ner däremot. Men hur som helst. Där stod hon, sträckte ut armarna som en skolpolis ska och hindrade oss från att gå över vägen så att bilar och bussar hade en chans att få köra. Ni som brukar gå vid detta övergångsställe vet att det är tågpendlarna som regerar och bilar och bussar som blir lidande. Därav kör man aldrig här på morgonen om man kan undvika det. Jag kunde inte låta bli att le. Visst hela denna veckan har det varit en "skolpolis" (fast jag såg inte henne som det då för hon stod inte vid ett övergångsställe) och puttat in folk från trottoarkanten så inte de skulle få en spegel i huvudet när bussen kommer. Men detta var som att ta det hela till en helt annan nivå.

Vuxna människor behöver också skolpoliser.

Note to self: läs inga läskiga böcker innan du ska sova

Särskilt när du är ensam hemma!

Efter gänget hade lämnat mig ensam i min lilla lägenhet i lördagsnatt så var jag fortfarande för pigg för att sova, eller egentligen inte men jag kunde inte hålla fingrarna borta från min braiga julklapp!

Jag borstade tänderna, kollade att dörren var låst, konstanterar att jag är för trött för att bry mig om att lampan i hallen är tänd eller ej, lämnar sovrumsdörren på glänt och försvinner in i min bok. När jag väl bestämde mig för att sova så slocknade jag som ett ljus. För att sedan vakna med ett ryck under nattens gång. Tyckte att det lös konstigt ifrån hallen och jag inbillade mig att någon hade brutit sig in i lägenheten och stod nånstans där ute och väntade på mig. Sakta och försiktigt smög jag mig upp. Kikade lite försiktigt ute i hallen och insåg att det inte lös konstigare än vanligt. Det är gatlyktan utanför köksfönstret och juldekorationerna (som fortfarande är upp jag vet!) i de olika fönstrerna. Jag tittade på dörren. Och det var tänt i trappen (man kan se att det lyser i trappen om man kollar i titthålet). Jag tittade ut genom titthålet. Ingen. Jag kände på dörren. Den var låst. Jag tittade ner och där låg tidningen. Det var då jag insåg att det måste ha varit morgontidningen jag hade vaknat av. Jag kröp ner i sängen och insåg att jag bara var dum mot mig själv. Men innan jag kunde somna om så var jag ändå tvungen att kolla att dörren var låst en gång till. Sen så sov jag till klockan ringde.

Denna braiga bok kan jag definitivt rekommendera: Lars Keplers Hypnotisören.