Det är en konst att köra släp

Jag fick lära mig köra släp den hårda vägen. Vinter, snö och halka. Om jag hade fått välja så hade jag inte kört utan överlämnat denna uppgift till min sambo men då han hade gått och stukat foten några veckor innan jul (väldigt olämpligt tycker jag) så fick jag sätta mig bakom ratten.

En tidig morgon steg vi upp (detta var under julsemestern så man hade vänt på dygnet lite. Bara att stiga upp var en utmaning i sig!). Satte oss i bilen och begav oss in ut/in mot Hisingen. Hämtade ett släp och körde till syrran.
Första missöde (kom ihåg nu att det var jättetidigt på morgonen): tog fel släp.
Det var så många släp där som stod på rad och alla hade snarlika registreringsnummer, så är man lite trött och stressad så tycker jag inte alls det är konstigt alls att jag råkade peka på fel släp och vi kopplade på det. För ingen fick ju idéen att dubbelkolla mig.

Jag virrade mig in i butiken igen och försökte förklara att vi hade råkat koppla på fel släp och undra snällt om vi kunde byta släp. För antagligen så passade inte nyckeln jag hade fått i det låset. Det tog sin lilla tid, jag var trött och talade min fina dialekt. Jag förstår inte varför inte folk förstår mig.

Efter många om och men så fick jag rätt nyckel. Ut på motorvägen.
"Älskling, det låter lite konstigt. Ska det låta så?" säger jag som aldrig har kört ett släp innan men misstänkte att det inte ska låta så här.
Jonas svarar: "Du har ett tomt släp och det är lite ojämt på vägen så det är nog inte så konstigt".

Jaja, tänkte jag. Då ska det väl låta så. Jag vet ju inte ens hur man kopplar på ett släp vad vet jag om hur det ska låta.

Då Jonas säger lugnt för att jag inte skulle få panik: "Älskling, du ska nog hitta nånstans och stanna till lite. Vi kan ha glömt stödhjulet nere".

Jag tänkte "AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH" i mitt lilla huvud "inte få panik nu andas andas... andas!!!".

Stannade till på ett lämpligt ställe. Och se där stödhjulet var fortfarande nere. Jonas hade tänkt på hjulet innan jag börja svamla om att vi hade tagit fel släp och börja flippa. Sen så glömde han det när jag kom tillbaka ut. Hjulet var kvar med ekrarna har förstörts. Så vi hade numera ett hjul, men att kalla det för stödhjul är kanske att ta i.

Själva lastandet gick smidigt. Mycket smidigare än förväntat. Och sen planerades hela resan ner till Skåne i minsta detalj för att jag skulle slippa backa och köra allt för krångliga vägar. Avlastandet gick också bra. Förutom när surtanten skulle bråka lite *grrr*.

Det var en upplevelse att köra ner med släp, att bli omkörd av lastbilar har jag aldrig upplevt innan. Det är och har alltid varit jag som har kört om och inte dem. Men men nån gång ska ju vara den första.

När vi skulle lämna tillbaka släpet:
"Det gick bra att köra ner antar jag?" frågade mannen bakom disken mig. Han var så söt den här mannen, han hade kunnat vara min far och talade till mig som jag hans flicka.
"Eh, hrm, jo, det gick väl ganska bra.. förutom att stödhjulet.. hrm.. inte är ett stödhjul längre" säger jag.

Det slutade med att jag fick betala för ett nytt stödhjul som kostade 49 kronor.
Summan av kardemumma: vi överlevde :)

(Oj, vilket långt inlägg det blev.)