Nu är det dags!

Eller snart iaf.. fram tills dess får ni njuta av denna underbara melodi.. även känd som Evas favorit jullåt. Glöm alla bekymmer.. julen är bara runt hörnet ^^

Min imaginära låda

Känslor är inte något som har varit i överflöd i mitt liv. Visst jag har känslor men jag har aldrig lärt mig hur jag ska visa dem. Särskilt när det kommer till neagtiva känslor. Det har varit ganska turbulent under min uppväxt med exempelvis visa ilska/agressivitet. Jag blir så ledsen. Men det är inte heller något man visar. Man ska vara stark annars blir man överkörd. Fast stark kanske är fel. Man ska vara neutral, man ska inte känna något, det är då man överlever. Under många år har jag stoppat ner alla mina känslor i en imaginär låda inom mig. Allt det tråkiga och allt det roliga. Jag hade en dagbok när jag var yngre, men den slutade jag skriva i då jag inte fick ha den i fred. Det som var jobbigt med den här lådan är att den blir full. Och när den blir det så exploderar jag. Jag vet varken vad jag gör eller hur jag tänker. Det är livsfarligt egentligen. Jag tappar mer eller mindre kontrollen.. fast under kontrollerade förhållanden ändå.

Min imaginära låda har nu flyttat till ett obegränsat område. Min dagbok har blivit min blogg. Fast nu har jag lärt mig av mina misstag. När det kommer till personliga saker så kan jag vara en aning kryptiskt. Jag har inga problem att dela med mig, så länge det inte är nån som vet vad jag pratar om. Jag stoppar alla mina känslor i min blogg. Låser in dem och behöver inte tänka på dem mer. Det är så skönt att bara kunna skriva av sig och lägga det bakom sig. Allt det negativa och de mindre negativa. De positiva delar jag gärna med mig utan att vara kryptisk. En kompis sa till mig häromdan:
"Ibland så känner jag att jag känner dig utan och innan. Och sen läser jag din blogg och märker att jag inte vet någonting alls. Det är saker som vi aldrig pratar om".

Och så är det.. vissa saker pratar man bara inte om.

Mustaschkvinnan

I en av KC ljusaste korridorer träffade jag henne igen. Inte för att det var så svårt. Jag har alltid ogillat "mobbing" då man själv har varit utsatt. Men det är svårt att inte missa och jag har tyvärr glömt hennes namn. Ja, ni som satt i samma sal som jag på yt- och kolloidkemin på Campus vet vem jag pratar om.

PS. Måste tillägas att denna kvinnan är en av de viktigaste kvinnorna på hennes avdelning på KC.

Hur man bär sig åt för att tillfredsställa...

....en kvinna:

krama, berömma, klema bort, värdesätta, akta, massera, laga saker, känna med, ge komplimanger, stödja, föda, blidka, fresta, ge efter för, lugna ned, stimulera, klappar, trösta, gosa med, hålla om, hetsa upp dämpa, skydda, ringa till, pussa, vara nära, förlåta, förse ,ed tillbehör, underhålla, charmera, tillmötesgå, fascinera, lita på, försvara, klä, skryta om, helgonförklara, bekräfta, dö för, drömma om, sätta på piedestal, avguda.

....en man:

kom naken!

Onödigt babbel

Minns ni den här killen? Vilket fall som helst. Under en konversation för ungefär en månad sen kom frågan på tal igen, dvs. konversationen om att ingen vill ha mig, det är bara J som står ut med mig osv. Han säger då att det är synd att jag känner mig som jag gör.
Och taget från ingenstans så kom denna konversationen upp igen. Fast denna gången så var det inte jag som började utan han.
"Minns du när du sa att ingen ville ha dig? Jag..."
Jag reagerar med: "Asch, driv inte med mig. Du skulle aldrig kunna hålla dig till en och samma tjej". Lite skämtsamt och lite allvar.
Han svarade: "Jo, det är väl klart att jag kan".
"Ja, just det. Hur går det med din sk. tjej?" Killen är ju trots allt den mest oseriösaste kille jag någonsin har träffat på. Trots att han börjar ta sig i kragen, skaffat jobb och lägenhet och hela fadderullan. Annars har han alltid varit en väldigt god vän som lyssnar och ställer upp, och ibland kan han faktiskt också vara serös fast man ser den sidan kanske inte allt för ofta.
"Det är slut. Det tog slut för några veckor sen."
Efter det så lät jag det va. Jag ville inte höra mer. Jag tror inte jag hade klarat av att höra mer. Fast samtidigt så var det kanske dumt. För nu kan jag inte låta bli att vara nyfiken och undra vad det var han ville egentligen. Vart han ville komma. Stenen som föll från mina axlar i höstas har nu lagt sig i mitt hjärta.

Minns ni den här tjejen? Hon är bara för underbar. Efter sommarjobbet och strulet med killen på jobb så for hon på semester med familjen. När hon kom tillbaks så var hon som ny igen. Det syntes inte nånstans på henne att hon hade problem med en kille i somras. Hennes jakt på söta pojkar kommer aldrig att sluta och jag bara älskar henne. Älskar henne för att hon är den hon är. Ibland önskar jag att jag också kunde vara som hon. Inte tänka för mycket, inte överanalysera allt, och inte hänga upp mig på saker och ting. Detta får mig att tänka på att jag måste stämma en date med henne snart så jag får höra om alla hennes bravader.

För övrigt har det varit en helt underbar helg. Helgen började redan i torsdags dessutom. Började med att jag och D tog tåget upp till Helsingborg. Då jag hade lovat D en massa söta pojkar så fick vi börja med att träffa A på tåget. Ha ha. Tågresan tog ju bara en halvtimme så tillslut så fick vi ta förväl av grabben. Söta pojkar hur fixar man det om inte först med en pizza och sen Hvillan! Det blev en ganska lyckad kväll och den avslutades i en varm och skön säng. Fredan bjöd på shopping och tvätt. Inspirerande eller hur? Jag skulle egentligen börjat skriva på min rapport men D var inte så road av det. Och hon är ju gäst så jag fick ge med mig. Sen så fick jag hem min älskling och han bjöd på sushi och lite vin. Efter det gick jag för att träffa på en annan älskling. En älskling som jag inte har sett på ett halv. Tror det var Malmöfestivalen jag såg honom sist faktiskt. Även det blev lyckat. Vi måste sluta ses så sällan. Man blir ju knäpp. Lite mer vin och sen blev det utgång. Det är underbart att man har kompisar som känner till sina egna begränsningar. Jag fick inte gå hem själv. Vilket jag var tacksam över i slutänden för det är faktiskt lite läskigt att gå hem själv i stan. Hem sov i 5 timmar sen var det hem till svärföräldrarna. Det har varit en lång helg och jag börjar känna mig gammal. Att festa tre dagar i rad börjar bli lite för mycket för min lilla kropp. Julfest samma kväll, summa trött Eva. På söndag så gjorde jag nog inget annat än sov. Och det var väl tur det för annars hade jag nog inte levt idag. Dags för att gå ut på labb! *poff*

Genom halva Sverige och tillbaka

Nu kan jag med gott samvete säga att jag har åkt genom halva Sverige. Då jag inte är någon skidåkare så är det inte så konstigt att jag inte får uppleva detta förrän nu. Det längsta jag har åkt innan har väl varit till Dalarna nån gång för längesen då jag åkte med J på tjänsteresa med bil. Men denna gången så flög jag. Och med risk för att låta gammal så måste jag ändå berätta om min förvirring när jag kom till flygplatsen i Ängelholm. Min förvirring kan jämföras med min mammas när hon var inloggad på internetbanken för första gången.

Jag har inte flygit på år och dar, för att vara exakt så var det 7 år sen jag flög sist. Fram tills nu har jag klarat mig med mina ben, tåg, buss och bil. Och sist jag åkte flyg på checkade man fortfarande in via disk. Nu, är det en skärm som man ska knappa på. Det hade egentligen inte varit så farligt om jag inte hade känt mig så stressad. Sen att parkeringsautomaten hade bråkat med mig 5 minuter tidigare gjorde inte saken bättre. Men efter många om och men så var jag på flyget. Och nu kommer den värsta biten, själva lyftningen. Jag brukar aldrig vara rädd för sånt här men jag vet inte vad som flög (ha-ha) i mig idag. Det kan vara på grund av en orolig nattssömn, den tidiga uppstigningen, bråket med parkeringsautomat, eller incheckningen som hade satt sina spår. Men ja, det gick bra. Och snart landade jag i Stock-city där jag skulle byta flyg vidare mot Ö-vik. Även denna lyftning gick bra och jag fick återigen mark under fötterna. Och det första jag gjorde när jag steg av planet var att halka! Tala om pinsamt. Men om det inte händer något pinsamt så hade det förstås inte varit mitt liv vi pratat om.

Här fick jag uppleva min första hoppbacke mitt i stan. Om man inte lyckas bromsa i tid var risken stor att man landade på bensinmackenstak. Det var helt galet. Sen så fick jag promenera i en etanolfabrik. Och pappersbruk. På vägen hem på flyget hem rynkade tanten på näsen. Vem är det som luktar? JAG! Sulfit, då lukat man fis! Bieffekterna efter att gått i pappersbruk. Jag kom hem hel och fin. Och konstigt nog så fick jag ont i örenen för tryckskillnaden på åplanet fast jag inte var förkyld. Trodde man bara fick ont när man var förkyld. Men men... Lång och intensiv men spännande dag.

Ord från hjärtat

Inte mitt utan från lillalillasyster. Hon har sagt mycket klokt i sitt korta lilla liv, men det är de få gångerna hon slår huvudet på spiken som är helt underbara. Första gången jag kan komma ihåg var när jag tog studenten. Jo, det var ett bra tag sen så det faktum att jag fortfarande kommer ihåg det betyder att det har satt sina spår.

Lillalillasyster har alltid tyckt om att rita. På studenten så hade jag en långaväga kompis på besök. Först så ritade hon av J. Det blev väl en ganska trevlig liten gubbe, hon var ju trots allt bara 6 år gammal. Och jag ber henne att rita av kompisen (då) från Kinna. Då säger hon: "Nej." Varför sa hon nej? Jo, orsaken var: "Han är för tjock så han får inte plats på pappret."
Min kompis hade gått upp lite på några månader. Jag var allt lite förvånad själv när jag hämtade honom på stationen. Men så finkänslig som man är nämner man ju inget.

Igår så hon (hon är nu 13 år gammal) till J: "Jag har en lärare som har ett större hål på huvudet än du." Med hål menade hon förstås flint. Hon är bara för go min lillalillasyster.

Lillalillasyster och knattarna

Var i K-town en snabbis idag. Man får helt enkelt inte missa Happy Strings och småknattarnas spelning på muséet. De var så himlans söta de här små människorna med sina stråkar. Visst, de spelade kanske inte alltid i takt och inte alltid på rätt sträng. Men de var så söta.

Nån som däremot inte var så söt var surkärringen som satt bakom oss. Jag har nog inte sett nån pensionär så sur innan, eller jo det har jag. Varför blir vissa så sura och gnälliga när de blir gamla? Nej, man behöver inte vara gammal för att vara sur och gnällig. Hmm.. har jag hamnat i en ond cirkel nu? Vilket fall...

Summa kardemumma: Lillalillasyster syntes inte så bra då hon hamnade bakom en av fiollärarna. Men jag tycker att jag har varit en bra syster som lyssnat på lillalillasyster och de andra knattarnas stråkande. Och de var så ju duktiga hela bunten... och så jättesöta ^^