Jag kan se mig själv i henne.
Känslor i 130 km/h.
Man vet varken ut eller in. Ena dagen är det bra, och andra dagen känns det som hela världen ska gå under. Man vill vara nära. Man vill höra hans röst. Man vill veta vad han gör, vad han tänker på eller se en liten skymt av hans skugga. Man vill men samtidigt inte för man vill inte verka för.... desperat? Nej, det är inte ordet jag söker. Ordet jag söker är... beroende? efterhängsen? Hmm..
Hon säger att det hela bara är en kul grej. Men det har fällts för många tårar för att det ska vara en kul grej. Det har varit för många tankar om huruvida han bara undviker en eller om han verkligen har mycket att stå i på jobb. Då tänker man att det kanske kan ha gått lite väl snabbt. Man kanske borde stanna upp och tänka efter. Dra i handbromsen och känna efter. Samtidigt, varför ska man vara så cool jämt? Man måste väl få släppa loss och bara låta känslorna flöda?
Men om hon är ett dugg som jag, kommer det hela inte att sluta med ett leende på läpparna. Känslan av att ha sprungit rätt in i en vägg kommer att infinna sig. Men det är bara att tacka och buga för sig. Acceptera och vandra vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar