Inte nog...

.. med att jag sög på både gocart och laserdome så ska läskiga killar från stationen förfölja en. Det är inte första gången jag har haft nån oönskad efter mig. Men jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. De som känner mig vet att jag inte är den som är lättskrämd förutom när det är gäller plötsliga ljud och så. Gå hem själv en natt från stan är inget jag är rädd för.

Inatt efter äventyret i Malmö så gick jag förbi busshållplatsen utanför knutan, det en kille där. Inget konstigt med det. Men han tittade rätt på mig. Inte bara så där.. jaha-här-kommer-det-nån blick. Utan han tittade verkligen på mig. Och jag stod ändå inte länge vid hållplatsen. Jag slängde en blick på tidtabellen och såg att inte nån buss skulle gå uppe vid mig. Det var max 5 sekunders paus. Efter en liten bit träffade jag på I och vi stannade till och pratade så där några minuter. Vem börjar inte röra på sig då om inte den här lustiga killen. han gick förbi, slängde en blick och gick vidare. Han gick över vägen, men stannade i korsningen. Då tänkte jag "åh, vad bra den läskiga killen ska gå upp i korsningen". För det såg verkligen ut som han skulle göra det. Men det gjorde han inte. Han stod kvar och bara tittade. Jag stod vid övergångsstället och väntade på att det skulle bli grönt. Killen stod kvar i korsningen och tittade. Obehagligt. Det blir grönt och jag gick över vägen. Jag gick längs med hela järnvägsgatan och gissa vem som börja röra på sig så snabbt jag kom över vägen.. ja jag behöver nog inte säga det.. men det var den läskiga killen. (Den lustiga killen har nu blivit den läskiga killen). Jag saktade ner på farten och hoppas verkligen att P skulle komma runt hörnet snart. Jag vill inte gå genom parken med den läskiga killen efter mig. Jag skulle inte gått genom parken vilket fall som helst. Men det hade varit så skönt om nån man kände dök upp nu! Och det gjorde han.

Vilken lättnad. Jag tror aldrig jag har varit så glad att se ett välbekant ansikte och veta att jag slipper gå hem själv som inatt. Det känns skönt att veta att det finns vänner som ställer upp när man behöver dem.