Vänta nu...

"Om Du menar ut viktsynpunkt är det kalorierna som
spelar roll och Du får i Dig mer kalorier från 200 g
lösgodis än från 100 g chips. "
- Josefine Jonasson, Aftonbladets viktklubbsdietist.

När jag läste det igen imorse så fick jag tänka efter lite. Vad är det det står egentligen? Man tyckte att det lät bra när man läste det första gången me när man läser det en gång till så låter det inte alls bra. Det låter inte alls som man har läst det första gången. Det är ju inte alls bra om man äter chips i jämförelse med när man äter godis. Äter man mer bör det ju automatiskt ge mer i kalorieintag. Och vad är det för ett sätt att jämföra 200 g av något med 100 g av något annat, och sen säga att det av 200 g innehåller fler kalorier. Det kan ju vara så att hon råkade skriva fel också, att tvåan borde vara en etta. Men hur som helst, ibland så slår det bara slint i huvudet.

Men nu fick jag tala med en annan annan expert.. på avdelning. Och hennes tanke var att chips borde vara "nyttigare" än godis för att man undviker blodsockertoppen eftersom den gör att kroppen utsöndrar insulin, som sedan kan leda till fettbildning. Därav äter man chips får man inte sockertopp på samma sätt och inget insulin utsöndras... om man ser det ur en ren viktsynpunkt.

Min tur att bli ställd mot väggen

"Om Du menar ut viktsynpunkt är det kalorierna som

spelar roll och Du får i Dig mer kalorier från 200 g

lösgodis än från 100 g chips. "

- Josefine Jonasson, Aftonbladets viktklubbsdietist.

Min älskling där hemma är kanske inte så dum trots allt. För han går jämt och säger att man hellre ska äta chips än godis. Men samtidigt så är det ju bäst att låta bli överhuvudtaget, om man nu kan göra det.

För inte så längesen så blev jag ställd mot väggen. "Usch, vilken tjockis", säger en kompis till mig när hon tittade på bilden på sitt passerkort.

Vad ska man svara egentligen?! Ska man säga något? Förväntas det att man ska svara? Jag ska aldrig mer säga att jag är tjock eller fråga någon om jag är det. Även om man själv är medveten om det så är det aldrig trevligt att höra att man är tjock, fast det är kanske det man behöver. Så nu har jag och J ingått gjort en överenskommelse. Jag ska sluta fråga honom om jag är tjock om han lovar att säga till mig att skärpa mig när börjar bli för tjock för mitt eget bästa. Men han får gärna säga till mig om det är något jag inte passar i klädmässigt för jag vill ju inte gå runt och se ut som en elefant även om klädesplagget är fint.. på skyltdockan.

Let me in, Let me in, little pig or I'll huff and I'll puff

Vadå flashback i busskön. Häromdan när jag stod i kön till bussen upp till LTH området så var det en kvinna som stod och verkligen tryckte på bakifrån. Jag kan vänta sig att det kanske är några ungar som inte vet bättre men en vuxen människa. Det här söta paret som jag berättat om en gång stod precis framför den här damen.Det söta paret försökte snällt men bestämt säga till den påtryckande damen att ta det lugnt. Så utbrister damen:

"Men man måste annars kommer man inte med".

Ja, jag håller med att det är mycket människor som ska med bussen på morgonen och upp till jobb. Ja, jag håller med om att det är ganska drygt att inte komma med bussen.

MEN.. det kommer en ny buss om typ 10 minuter om du missar denna.

Och så gjorde kvinnan som stod framför det härligaste jag har varit med om på länge. Hon riktigt tryckte tillbaks... fast bakåt då. En ganska bestämd knuff bakåt så den knuffande damen tappade balansen. Jag kunde bara inte låta bli att småle för mig själv där jag stod inklämd mellan alla dessa långa människor.

Dripp dropp dripp dropp

NO MORE!

Just nu älskar vi fru och herr Miller. Dels för att de är underbara människor men framför allt för att de har fixat vår kran där hemma som har droppat i en hel evighet. Den är så tyst och vacker nu.

Fru och herr Miller: En asiatisk kväll hemma hos oss finns att uthämta vid passande tillfälle :)

Det finns inga onödiga frågor

Enligt måndagens Metro så ska skåningar tillsammans gått upp 1 200 ton under julhelgen. Undra hur många kilon jag har gått under julhelgen? Igår var det en sån dag då jag bara kände mig fet. Spegelbilden som såg på mig var inte alls den jag ville se. Jag kände mig helt enkelt bara tjock. OK, nu ska jag inte klaga för mycket för jag vet att jag inte är stor. Men saken är den att jag är inte liten heller.

Sambokilon, julmat, stress eller brist på motion?

Ja, det är nog en kombination av allt tror jag. Men jag ska inte klaga för mycket. Det är som J&M säger: "Gör du inget åt det, så blir det inte bättre heller". Fast ibland så har man ju såna dagar då man måste få beklaga sig lite och känna sig ful. Jag är ju inte mer än mänsklig. Är jag tjock?

Annars har julen varit bra, stressigt men bra. Men när är det inte stressigt på julen? Jag är den som handlar julklapparna max 5 dagar innan jul. Julkorten skickas sista dagen för julfrimärken.
Efter julen blev det bröllopsbestyr. Planerande och ihopkörningar i Götet. När saker och ting händer har de en tendens att hända allt på en gång. Ibland så önskar man att man hade kunna protionera ut de med jämna mellanrum under året. Fast då hade jag väl klagat över det istället :P Bröllopet blev lyckat. Men det blev ju en del annat som jag inte hade väntat skulle hamna på min lott. "Släktens storasyster" som nån en gång kallade mig. Det kanske inte är helt fel. Och sen var det nyår. Och jag överlevde som ni har märkt. Man kan inte klaga så mycket när man är död ;) Men att jag överlevde var tack vare alkohol och öronproppar. Fast de har varit otroligt snälla med smällandet iår. Öronproppar, en mycket bra uppfinning.

Nej, nu måste jag sätta igång med diskadet så jag kan gå på lunch!

Varning alla Lundare

Folk brukar säga: "Men Eva, du har ju inte så långt till marken". Sant. Jag är inte lång men jag kan lugnt säga att det gör minsann lika ont när jag faller. Och folk kanske inte tänker på att jag har mindre fötter så jag har en liten mindre yta att balansera på.

Det glashalt ute i Lund. Jag insåg detta när jag skulle till bussen från tåget, men detta glömde ju jag så snabbt jag hade satt mig på bussen igen. Så när jag skulle stiga av vid kårhuset vad gör jag inte då. Jag megavurpade. Och det var minsann inget studsande här inte (för studsande föremål se förgående inlägg). Det var rakt pladask på marken. Man kan ju alltid hoppas på att det var tillräckligt mörkt ute att folk inte såg att jag ramla. Nu är jag ganska vurptålig förutom att jag lätt får blåmärken och lär ha ett superstort på rumpan imorgon. Men tänk om det hade varit en liten bräcklig liten tant. Och kom nu inte och säg att jag är gammal för det är jag inte.. än.

Ett annat fenomen som är ganska underlig är att folk fortfarande cyklar i stan. Man kan ju tycka att det är tillräckligt farligt att gå men att cykla måste ju vara livsfarligt.

Skärpning Lund, mer grus på trottoarerna och särskilt vid busshållsplatser!

En våningsäng senare

När jag är hemma hos mamma och pappa så delar jag säng med lillalillasyster, delar våningsäng det vill säga. Och för inte så längesen så fick jag alltid ligga på ovansängen men efter svårigheter att somna så jag har slutat ligga där uppe. Nu ligger jag där nere. Jag menar med tanke på hur länge den här sängen har hängt med så kan jag inte låta bli att oroa mig över att jag en natt ska braka igenom sängen och mosa min underbara syster.

Den här sängen införskaffades för 20 år sen då när både jag och Systeryster Virrpanna fortfarande bodde hemma. 20 år sen. Usch, nu börjar man bli gammal. Så sängen, den har ganska många år på nacken. Och hur många gånger har man inte hoppat i sängen, hur mycket trams har inte hänt. Och med tanke på att jag har lagt på mig några kilon de senaste 20 åren så kan jag inte låta bli att tänka. "aaaah, snart brakar sängen i sönder". Jag men den gungar inte och låter i onödan bara för att den tycker att det är roligt när jag vänder på mig, sängen alltså.

Så för att lättare sova lugnt på nätterna har jag bestämt mig för att ligga där nere. Det är bättre att hon mosar mig än att jag mosar henne :P På tal om något annat men ändå inte. Idag slängde lillalillasyster tvfjärren från sängen däruppe ner på mig när jag låg därnere. Hon träffade rumpan, och den studsade. Hon började skratta.. och jag med. Men jag vet inte om jag ska det positivt eller negativt, det här med att saker och ting studsar när det träffar min rumpa. o.O

Nu är det dags!

Eller snart iaf.. fram tills dess får ni njuta av denna underbara melodi.. även känd som Evas favorit jullåt. Glöm alla bekymmer.. julen är bara runt hörnet ^^

Min imaginära låda

Känslor är inte något som har varit i överflöd i mitt liv. Visst jag har känslor men jag har aldrig lärt mig hur jag ska visa dem. Särskilt när det kommer till neagtiva känslor. Det har varit ganska turbulent under min uppväxt med exempelvis visa ilska/agressivitet. Jag blir så ledsen. Men det är inte heller något man visar. Man ska vara stark annars blir man överkörd. Fast stark kanske är fel. Man ska vara neutral, man ska inte känna något, det är då man överlever. Under många år har jag stoppat ner alla mina känslor i en imaginär låda inom mig. Allt det tråkiga och allt det roliga. Jag hade en dagbok när jag var yngre, men den slutade jag skriva i då jag inte fick ha den i fred. Det som var jobbigt med den här lådan är att den blir full. Och när den blir det så exploderar jag. Jag vet varken vad jag gör eller hur jag tänker. Det är livsfarligt egentligen. Jag tappar mer eller mindre kontrollen.. fast under kontrollerade förhållanden ändå.

Min imaginära låda har nu flyttat till ett obegränsat område. Min dagbok har blivit min blogg. Fast nu har jag lärt mig av mina misstag. När det kommer till personliga saker så kan jag vara en aning kryptiskt. Jag har inga problem att dela med mig, så länge det inte är nån som vet vad jag pratar om. Jag stoppar alla mina känslor i min blogg. Låser in dem och behöver inte tänka på dem mer. Det är så skönt att bara kunna skriva av sig och lägga det bakom sig. Allt det negativa och de mindre negativa. De positiva delar jag gärna med mig utan att vara kryptisk. En kompis sa till mig häromdan:
"Ibland så känner jag att jag känner dig utan och innan. Och sen läser jag din blogg och märker att jag inte vet någonting alls. Det är saker som vi aldrig pratar om".

Och så är det.. vissa saker pratar man bara inte om.

Mustaschkvinnan

I en av KC ljusaste korridorer träffade jag henne igen. Inte för att det var så svårt. Jag har alltid ogillat "mobbing" då man själv har varit utsatt. Men det är svårt att inte missa och jag har tyvärr glömt hennes namn. Ja, ni som satt i samma sal som jag på yt- och kolloidkemin på Campus vet vem jag pratar om.

PS. Måste tillägas att denna kvinnan är en av de viktigaste kvinnorna på hennes avdelning på KC.

Hur man bär sig åt för att tillfredsställa...

....en kvinna:

krama, berömma, klema bort, värdesätta, akta, massera, laga saker, känna med, ge komplimanger, stödja, föda, blidka, fresta, ge efter för, lugna ned, stimulera, klappar, trösta, gosa med, hålla om, hetsa upp dämpa, skydda, ringa till, pussa, vara nära, förlåta, förse ,ed tillbehör, underhålla, charmera, tillmötesgå, fascinera, lita på, försvara, klä, skryta om, helgonförklara, bekräfta, dö för, drömma om, sätta på piedestal, avguda.

....en man:

kom naken!

Onödigt babbel

Minns ni den här killen? Vilket fall som helst. Under en konversation för ungefär en månad sen kom frågan på tal igen, dvs. konversationen om att ingen vill ha mig, det är bara J som står ut med mig osv. Han säger då att det är synd att jag känner mig som jag gör.
Och taget från ingenstans så kom denna konversationen upp igen. Fast denna gången så var det inte jag som började utan han.
"Minns du när du sa att ingen ville ha dig? Jag..."
Jag reagerar med: "Asch, driv inte med mig. Du skulle aldrig kunna hålla dig till en och samma tjej". Lite skämtsamt och lite allvar.
Han svarade: "Jo, det är väl klart att jag kan".
"Ja, just det. Hur går det med din sk. tjej?" Killen är ju trots allt den mest oseriösaste kille jag någonsin har träffat på. Trots att han börjar ta sig i kragen, skaffat jobb och lägenhet och hela fadderullan. Annars har han alltid varit en väldigt god vän som lyssnar och ställer upp, och ibland kan han faktiskt också vara serös fast man ser den sidan kanske inte allt för ofta.
"Det är slut. Det tog slut för några veckor sen."
Efter det så lät jag det va. Jag ville inte höra mer. Jag tror inte jag hade klarat av att höra mer. Fast samtidigt så var det kanske dumt. För nu kan jag inte låta bli att vara nyfiken och undra vad det var han ville egentligen. Vart han ville komma. Stenen som föll från mina axlar i höstas har nu lagt sig i mitt hjärta.

Minns ni den här tjejen? Hon är bara för underbar. Efter sommarjobbet och strulet med killen på jobb så for hon på semester med familjen. När hon kom tillbaks så var hon som ny igen. Det syntes inte nånstans på henne att hon hade problem med en kille i somras. Hennes jakt på söta pojkar kommer aldrig att sluta och jag bara älskar henne. Älskar henne för att hon är den hon är. Ibland önskar jag att jag också kunde vara som hon. Inte tänka för mycket, inte överanalysera allt, och inte hänga upp mig på saker och ting. Detta får mig att tänka på att jag måste stämma en date med henne snart så jag får höra om alla hennes bravader.

För övrigt har det varit en helt underbar helg. Helgen började redan i torsdags dessutom. Började med att jag och D tog tåget upp till Helsingborg. Då jag hade lovat D en massa söta pojkar så fick vi börja med att träffa A på tåget. Ha ha. Tågresan tog ju bara en halvtimme så tillslut så fick vi ta förväl av grabben. Söta pojkar hur fixar man det om inte först med en pizza och sen Hvillan! Det blev en ganska lyckad kväll och den avslutades i en varm och skön säng. Fredan bjöd på shopping och tvätt. Inspirerande eller hur? Jag skulle egentligen börjat skriva på min rapport men D var inte så road av det. Och hon är ju gäst så jag fick ge med mig. Sen så fick jag hem min älskling och han bjöd på sushi och lite vin. Efter det gick jag för att träffa på en annan älskling. En älskling som jag inte har sett på ett halv. Tror det var Malmöfestivalen jag såg honom sist faktiskt. Även det blev lyckat. Vi måste sluta ses så sällan. Man blir ju knäpp. Lite mer vin och sen blev det utgång. Det är underbart att man har kompisar som känner till sina egna begränsningar. Jag fick inte gå hem själv. Vilket jag var tacksam över i slutänden för det är faktiskt lite läskigt att gå hem själv i stan. Hem sov i 5 timmar sen var det hem till svärföräldrarna. Det har varit en lång helg och jag börjar känna mig gammal. Att festa tre dagar i rad börjar bli lite för mycket för min lilla kropp. Julfest samma kväll, summa trött Eva. På söndag så gjorde jag nog inget annat än sov. Och det var väl tur det för annars hade jag nog inte levt idag. Dags för att gå ut på labb! *poff*

Genom halva Sverige och tillbaka

Nu kan jag med gott samvete säga att jag har åkt genom halva Sverige. Då jag inte är någon skidåkare så är det inte så konstigt att jag inte får uppleva detta förrän nu. Det längsta jag har åkt innan har väl varit till Dalarna nån gång för längesen då jag åkte med J på tjänsteresa med bil. Men denna gången så flög jag. Och med risk för att låta gammal så måste jag ändå berätta om min förvirring när jag kom till flygplatsen i Ängelholm. Min förvirring kan jämföras med min mammas när hon var inloggad på internetbanken för första gången.

Jag har inte flygit på år och dar, för att vara exakt så var det 7 år sen jag flög sist. Fram tills nu har jag klarat mig med mina ben, tåg, buss och bil. Och sist jag åkte flyg på checkade man fortfarande in via disk. Nu, är det en skärm som man ska knappa på. Det hade egentligen inte varit så farligt om jag inte hade känt mig så stressad. Sen att parkeringsautomaten hade bråkat med mig 5 minuter tidigare gjorde inte saken bättre. Men efter många om och men så var jag på flyget. Och nu kommer den värsta biten, själva lyftningen. Jag brukar aldrig vara rädd för sånt här men jag vet inte vad som flög (ha-ha) i mig idag. Det kan vara på grund av en orolig nattssömn, den tidiga uppstigningen, bråket med parkeringsautomat, eller incheckningen som hade satt sina spår. Men ja, det gick bra. Och snart landade jag i Stock-city där jag skulle byta flyg vidare mot Ö-vik. Även denna lyftning gick bra och jag fick återigen mark under fötterna. Och det första jag gjorde när jag steg av planet var att halka! Tala om pinsamt. Men om det inte händer något pinsamt så hade det förstås inte varit mitt liv vi pratat om.

Här fick jag uppleva min första hoppbacke mitt i stan. Om man inte lyckas bromsa i tid var risken stor att man landade på bensinmackenstak. Det var helt galet. Sen så fick jag promenera i en etanolfabrik. Och pappersbruk. På vägen hem på flyget hem rynkade tanten på näsen. Vem är det som luktar? JAG! Sulfit, då lukat man fis! Bieffekterna efter att gått i pappersbruk. Jag kom hem hel och fin. Och konstigt nog så fick jag ont i örenen för tryckskillnaden på åplanet fast jag inte var förkyld. Trodde man bara fick ont när man var förkyld. Men men... Lång och intensiv men spännande dag.

Ord från hjärtat

Inte mitt utan från lillalillasyster. Hon har sagt mycket klokt i sitt korta lilla liv, men det är de få gångerna hon slår huvudet på spiken som är helt underbara. Första gången jag kan komma ihåg var när jag tog studenten. Jo, det var ett bra tag sen så det faktum att jag fortfarande kommer ihåg det betyder att det har satt sina spår.

Lillalillasyster har alltid tyckt om att rita. På studenten så hade jag en långaväga kompis på besök. Först så ritade hon av J. Det blev väl en ganska trevlig liten gubbe, hon var ju trots allt bara 6 år gammal. Och jag ber henne att rita av kompisen (då) från Kinna. Då säger hon: "Nej." Varför sa hon nej? Jo, orsaken var: "Han är för tjock så han får inte plats på pappret."
Min kompis hade gått upp lite på några månader. Jag var allt lite förvånad själv när jag hämtade honom på stationen. Men så finkänslig som man är nämner man ju inget.

Igår så hon (hon är nu 13 år gammal) till J: "Jag har en lärare som har ett större hål på huvudet än du." Med hål menade hon förstås flint. Hon är bara för go min lillalillasyster.

Lillalillasyster och knattarna

Var i K-town en snabbis idag. Man får helt enkelt inte missa Happy Strings och småknattarnas spelning på muséet. De var så himlans söta de här små människorna med sina stråkar. Visst, de spelade kanske inte alltid i takt och inte alltid på rätt sträng. Men de var så söta.

Nån som däremot inte var så söt var surkärringen som satt bakom oss. Jag har nog inte sett nån pensionär så sur innan, eller jo det har jag. Varför blir vissa så sura och gnälliga när de blir gamla? Nej, man behöver inte vara gammal för att vara sur och gnällig. Hmm.. har jag hamnat i en ond cirkel nu? Vilket fall...

Summa kardemumma: Lillalillasyster syntes inte så bra då hon hamnade bakom en av fiollärarna. Men jag tycker att jag har varit en bra syster som lyssnat på lillalillasyster och de andra knattarnas stråkande. Och de var så ju duktiga hela bunten... och så jättesöta ^^

Lite vardagsromantik

Som alla vanliga dagar så är det alltid fullt på Lundalänkens bussar.
Det klev på en man idag, kan väl vara i hans finaste år, dvs runt 40. Han ställde sig vid en plats men han satte sig inte. Efter sådär att 5-6 personer till hade stigit på bussen, det är nu bussen börjar bli full och de får platserna som var kvar är nu beslagtagna av ohämmade och vana bussåkare, så stiger det på en kvinna. Hon, också i hennes finaste år. Mannen steg åt sidan och lät kvinnan sätta sig ner på den lediga platsen. Hon tackade för platsen och han pussade henne lätt på pannan. Det är så att man blir alldeles varm om hjärtat. Sen att jag hade Celine Dions mäktiga stämma i mina lurar gjorde ju inte saken sämre.

PS

Nej, det är inte normalt att ha en bajsradar. Men i denna stan får man nästan installera en bara för att.

LillEva börjar bli trött igen

Ingen vila ingen ro. När man börjar skymta ljuset i tunnel så tar andra saker vid. Ikväll var sista föreläsningen i engelskan, tenta om en vecka. Ska bli så skönt att få komma hem på humana tider igen.

Examensarbetet börjar dra ihop sig. Det är många timmar på bena ute på labb. Och inte tala om långa dagar.

Snart är det jul. Då ska det inhandlas en massa julklappar som jag inte ena har börjat ägna en tanke åt.

Idioter som kör in i parkerade bilar. 4000 spänn för att fixa en sidospegel som nån har kört in i när man har stått parkerad är så himla surt. Ja, det går på försäkringen men där är en självrisk. Så onödigt!

Hundägare som inte kan plocka upp efter sina hundar! Ja, det börjar bli kallt. Men det betyder inte att ni kan lämna skiten där den är. Jag har aldrig stört mig på fenomenet förrän jag flyttade till stan. Antingen är folket i K-town så mycket bättre med sina hundar eller så är det för att det är färre hundar där. Jag vet inte. Men en sak vet jag och det är att man ska inte behöva gå med bajsradarn ute bara för att man är ute och går!

Efter julen är det dags för Sussies bröllop. Mycket att fixa och dona med tills dess.

Spexet vill vara med och dela min uppmärksamhet.

Jonas undrar var sin flickvän har tagit vägen.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig.

Snögubben

Inte nog att det är kallt p kontoret utan det är kallt ute nu också. Tillräckligt kallt för att det ska snöa, men inte tillräckligt kallt för att det ska bli något nämnvärt snötäcke på marken. Så nu har jag bytt ut höstkappan mot vinterjackan och går runt som en snögubbe. Mindre snögubbe idag då jag har klätt mig efter vinterjackan och inte höstkappan :P Säger sig själv att det blir ganska varmt och ganska många lager kläder under vinterjackan när man bara ändrar ytterplagg men inte några andra förhållanden.

Meny 5 7 Yes Enter

Det krävs bara 5 knapptryck. Men det glömde jag och maskinen gnälla på mig. Vad ska det vara bra för? Och inte bara klagade den utan den avbröt hela analysen! Jag hade kört en hel natts körning. Sen att resultaten inte blev bra är en annan femma då proven var för lite spädda så jag hade fått göra om dem igen men ändå. Men jag hade inte behövt köra lika många. Kruxet är att man måste man fylla på en av flaskorna med vatten varje dag och detta hände på en fredag!

Åka till Lund för att fylla på lite vatten?

Nä, jag tror inte jag är så sugen på det. Men efter lite tankeverksamhet så verkar det gå ihop ändå om vi fyller på med vatten innan vi går hem. Det var fredag och jag hade mer eller mindre allt klart så jag smet iväg lite tidigare. Så skönt att få åka hem lite tidigare på en fredag. Min idol till handledare tog på sig den viktiga uppgiften att fylla på vatten. Men det glömde han. Jag förstår honom. Det är inte så att man tänker: "Åh, nu får jag äntligen gå hem och ta helg.. ja juste det får inte glömma fylla på vatten." Men maskinen klarade sig precis. Men tydligen kan inget gå i sönder på labb. Om vattnet hade tagit slut så hade den larmat och stannat. Så varför går jag alltid och är så himlans nervös för? Fast jag har hört att det är nyttigt med lite nervositet.

Och resultatet.. var det värt att vänta på lunchen i veckan? Absolut! :)