Grupperingen startar redan när man födds. Det kanske inte har varit lika markerade då som när man bli äldre men hur man än gör så får man en stämpel. Jag föddes som den vietnamesiska sömmerskans dotter. Min pappa kom inte till Sverige förrän jag vet 4, så han kom inte in i bilden förrän lite senare. När jag började hos dagmamman, vilket var ganska tidigt då min mamma var tvungen att börja skolan och sedan jobba, var jag och min kusin de enda utländska där. Vad jag vill minnas iaf. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket avdet två första åren i mitt liv precis som de psykologerna säger. Men jag minns min dagmamma och min dagpappa. Och jag minns deras potatismos. Det är roligt att jag kommer in på mat igen fast det inte alls var meningen :D Det var jag och min kusin vilket fall.
När vi sedan flyttade till Borås och jag börja på dagis så har jag varit den lugna med en massa blåmärken på kroppen efter jag varit ute och lekt. Jag har fortfarande lätt för att få blåmårken men jag tror att jag har blivit lite mer försiktig med åren, även om jag fortfarande upptäcker blåmärken som jag inte vet vart jag har fått dem ifrån. Jag har alltid varit allas gullunge under åren i Borås. Jag sydde en massa på dagis också. Har hur många dukar som helst nånstans. Lite formad av min mor kanske?
Förutom gullunge så var jag också den fega. Jag vågade aldrig åka några karuseller när vi var på Göteborg. Jag vågade inte åka pulka från den högsta backen heller. Min kusin däremot hon var våglig.
Jag gick mitt första år i grundskolan i Borås. Jag tyckte nog att det var ganska kul. Det hände så mycket det året så jag minns inte så mycket. Min mormor, och vi flyttade till Kristianstad. Det kändes nog ganska jobbigt att flytta till en stad som jag inte hade varit i mycket. Jag kände ju ingen. Fast min bästis han flyttade precis innan oss till Stockholm så det var inget kul att flytta till en stad jag visste jag inte kommer att trivs i. Vilket visade sig vara ganska fel. Jag hade lite problem med att hoppa in i skolan mitt i terminen så jag fick ta igen det jag missade hemma en halv termin och sedan börja efter jul. I den nya staden var jag fortfarande gullungen men den största skillnaden nu är alla mina kompisar var helt plötsligt svenska och inte asiater. Där stod jag med mitt mörka långa hår och korta ben och ska göra mig förstod. Det kändes som de här människorna talade ett helt annat språk. Vilket kan vara lite svårt att förstå nu för jag talar ju inget annat än ren skånska själv idag. Det var så orättvist på rasterna för alla jagade allti mig för jag hade så korta ben. det tyckte jag inte om. Och pojkarna lärde sig att inte tycka om mig heller efter jag sparkat dem på diverse kroppsdelar. Så populär bland pojkarna har jag ju aldrig vart. Nörd-stämpel nr 1.
Det blev inte bättre på mellanstadiet och högstadiet. Jag var den tysta och blyga. Folk umgicks inte med mig för att jagvar rolig., utan för att jag råkar vara där. Och så asiatisk som jag var hade jag svårt att inte vara alla till lags. Jag fick aldrig vara ute, för min pappa trodde att jag skulle bli en "dålig" flicka då. Efter ett tag så brydde folk inte sig eller helt enkelt glömde bort att bjuda mig på fester, kalas eller vad man nu hade på högstadiet. Nörd-stämpel nr 2.
Gymnasiet. Min pappa höll fortfarande i tyglarna. Jag trodde jag hade blivit smartare och gjorde lite som jag ville. Studierna gick inte så bra. Fast jag klarade alltid mina prov så mina föräldrar klagar inte. Jag fick min första fylla tredje året. Även här så var jag ganska lätt att glömma bort.
Om nån frågar mina klasskamrater om en Eva så hade de antagligen sagt: hon, den lilla asiaten?
Och nu så är man här. Mina år på Campus var jag den pryda. Jag var mycket hemma hos mina föräldrar, jag satt inte allt för mycket i böckerna men jag var inte ute så mycket heller. Att jag sen var med i phöset är en annan femma.
Enligt min kusin är jag idag, tv-spels- och tekniknörd. Och jag pimplar alldeles för mycket vin.
Min syster säger att jag bara är knasig. Det ska väl finnas en grupp med såna människor också. Alla är vi nördar. Vissa mer än andra. Efter allt trams jag skrivit så är slutsatsen den att jag är nog ett extrem fall, jag är SUPERNÖRDEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar