Misstolka mig inte

Bara på de sista veckorna så har jag varit så glad över att jag är så lycklig lottad. Jonas och mitt stora "aprilskämt" håller fortfarande. Jag känner fortfarande lika mycket för Jonas som jag gjorde för sju år sen, om inte mer. Varje dag när han kommer hem från jobb och stiger in genom dörren blir jag så glad att jag hoppar upp och ner. När jag sitter och slösurfar på datorn, och han sitter i soffan och spelar något av sina många spel så kan jag inte låta bli att dra på läpparna och tycka att han är det bästa som hänt mig.
Sen att jag flummar runt som jag gör, det är en annan femma. Jag vill gärna att folk tror att jag är så snäll och rar. Men det är jag nog inte. Jag kan nog vara lite ego jag med.
Jag är ego för att inte alltid är beredd på att dela med mig av mina känslor och tankar, men förväntar mig att alla andra ska göra det. Jag är ego för att jag vill vara student, kanske festa en torsdag och lämna Jonas hemma. Jag är ego för att jag förväntar mig att Jonas alltid ska vara där hos mig. Jag är ego för att jag förväntar mig att mina kompisar ska släppa allt de har och vara där för mig, fast det är mer troligt att det är jag som släpper allt. Jag är ego för att.. Jag är ego för att jag förväntar mig att allt ska lösa sig. Vissa saker är kanske mer optimism än egoism. Det beror ju helt på hur man ser på det.

Är glaset halvt fullt eller halvt tomt?