Nu har jag nog gjort det igen. Men jag blir så arg på mig själv, för att jag inte bara kan bryta, för att jag bara inte kan släppa. Jag blir så arg för att folk inte har vett att svara på samtal eller sms. Jag blir så arg när man får sms som bara är till för att riva upp en massa saker, och av misstag. Det är ju inte heller den fösta gången. Men nu kanske folk kan lära sig. Man ska ju lära sig av sina misstag och så länge man lever. Sen att man slutar prata med mig helt.. tycker jag bara är dumt. Det gör ju inte saken bättre för det.
Jag är ingen stark person, inte när det kommer till vissa saker, och det tycker jag att folk som känner mig borde veta. Och har man känt mig i snart 4 år så borde man veta detta. Folk som har lärt känna mig på senare tid vet detta. Så varför?! Varför vill man röra upp i grytan igen när de vet att det bara blir jobbigt.
Jag hade bestämt mig. Jag hade bestämt mig för att släppa taget. Och om jag själv får säga det så tycker jag att jag skötte det ganska bra... tills jag fick sms:et. IDIOT!
Denna gången var det lillebror som kom emellan. Att projicera min ilska på rätt person är nog inte riktigt min grej. Han blev arg och jag blev arg. Ifs så har jag velat skrika på lillebror ett tag. Att han skulle ta tag i sitt liv och sluta flumma rundor. Men som den förståeliga syster jag är har jag låtit honom sköta sig själv. Han är ju trots allt vuxen nu. Han får ta sina egna beslut med dess konsekvenser. Men nu gick det inte att undvika längre. Ilskan som hade bubblat i mig den senaste halvåret, egentligen gentemot en helt annan person, tog sig upp på ytan. Han skrek och jag skrek. Jag skrek och han skrek. Dock tycker jag att det hade kunnat ske lite smidigare, typ bakom stängda dörrar och inte mitt ute i Kållered (!). Stackars flickvän som hamnade i mitten. Lillalillasyster som satt i baksätet vet ju hur det normalt brukar gå till. Vi skriker lite och sen så blir det bra igen. Det var skönt, att får skrika av sig lite och rensa luften. Det tror jag han också tycker. Och det är ju bättre att han skriker på mig än att han åker hem och skriker på mamma och pappa. Han måste ju ändå bo där.
Nu har jag bestämt mig... igen. Nu skiter jag i allt. Varför ska jag bry mig så mycket när det tydligen inte rör den andra i ryggen?! Nej, nu får det vara nog. Betyder jag ingenting för den personen så betyder inte den personen någonting för mig heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar