Svartsjuka

Jag formar ordet med mina läppar, smakar lite lätt på det och låter det sakta smälta på tungan. Själva ordet har en väldigt negativ klang. Det är aldrig positivt att vara svartsjuk, det är inte attraktivt och det kan till och med ses som jobbigt. Jag har funderat lite, när tänker jag inte konstiga tankar. Men men nu ska jag inte komma ifrån ämnet.
Svartsjuka, vad grundar det sig på egentligen? Blir man inte svartsjuk för att man är rädd att förlora någon man älskar? Är det inte ett tecken på att man bryr sig om en annan person väldigt mycket? Är det så hemskt egentligen?

"Svartsjukan föds alltid samtidigt med kärleken,
men den dör inte alltid samtidigt med den"
-La Rochefoucauld

Det ligger i människans natur att vara svartsjuk och det finns många olika grader av svartsjuka. Som små blev vi svartsjuka på små syskonen för att de fick mer uppmärksamhet från föräldrarna eller för att bästisen fick julklappen som man själv ville ha.

Jag vill inte gärna erkänna att jag också kan bli svartsjuk ibland, men jag är ju inte mer än människa. Jag kan inte låta bli att grubbla över varför inte min syster känner att hon kan lita på mig men för vår kusin berättar hon allt. Jag blir svartsjuk när min bästis väljer att spendera tid med sin flickvän istället för mig. Jag blir svartsjuk när Jonas sitter på Second Life och pratar med andra flickor. Jag blir svartsjuk för att min granne alltid blir bjudna på roliga fester men inte jag.
Jag blir så där, som Jonas hade kallat det, löjligt svartsjuk över små saker, oftast utan någon grund och det går över på fem röda.

Sen vill jag lätt påstå att det är en tolkningsfråga också. Jag menar allt är relativt. Det som jag uppfattar som svartsjuka kanske ingen annan gör. För inte så längesen när en kompis skulle hem efter en fest så fällde jag väl nån dum kommentar, antar jag. Som alla vet kläcker jag ur mig ganska mycket dumt.. ganska ofta. Men han ringde mig sen och frågade om jag blev svartsjuk för att han fick sällskap på vägen hem. På skämt sa jag att det var väl klart jag blev. Men saken är den, jag var inte det eller så försöker jag kanske intala mig själv det. Eller så kanske han ville tro att det var så, jag vet inte. Hur mycket man än filosoferar så är inte känslor till för att förstå sig på, de bara finns där.

Hur svartsjuk är du?

Enligt testet skulle jag vara:

"Måttlig svartsjuka. Det verkar som om din svartsjuka kan väckas, men du går å andra sidan inte runt med en utpräglad rädsla för att förlora ditt hjärtas utvalda."

Och det låter väl ganska hälsosamt ändå, eller?