Det som göms i snö..

Jag vill bara gömma mig just nu. Helst vill jag dö. Har redan fått in del protester på det förslaget så jag får nog komma på något annat. Jag har grymt mycket att göra just nu.
Har grymt mycket ångest över att inte kunna vara i skolan nästa veckan. Det är mycket med spexet. Det är mycket skola. Igår till exempel så hade vi rep till 22 och idag skulle jag tenta. Jag har mycket att göra men jag klagar inte. Jag har ju trots valt det själv, ingen har tvingat mig att vara med i spexet eller plugga. Jag klarar inte av gnäll, särskilt inte just nu. Alla har mycket att göra och det blir inte bättre av att gnälla eller vara jobbig. Visste det känns bra för stunden, men om man tänker efter kan det vara jobbigt för alla andra i ens omgivningen. Det är ju inte deras fel att man själv har mycket att göra. De förtjänar inte ens ilska och irritation.
Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Fast detta är ett återkommande samtalsämne här på bloggen. Hur mycket jag än vill gömma mig så måste man ändå komma tillbaka till verkligheten en dag. Om inte idag så imorgon.. eller nån dag nästa veckan.

För 10 år sen så råkade jag tappade bort min skåpnyckel på väg till skolan. Och vart tappade jag den om inte i snödrivan. Jag vet inte hur jag lyckas, men tydligen har jag mina sätt. Men jag lyckades inte hitta nyckeln igen. Jag fick åka till skolan.Vaktmästaren fick komma och bryta upp låset. Jag fick en ny nyckel och ett nytt lås. Sen när solen började titta fram igen, gissa vad jag hitta... om inte min nyckel.
Vad jag egentligen vill säga antar jag är att vad det än är man vill gömma, sig själv eller en nyckel. Med flit eller ej. Saker och ting dyker upp på ytan förr eller senare.

Favorit i repris

Glad påsk allihopa!

Systrar i alla väder

Vissa tycker att jag är godtrogen, men jag vill gärna tro att jag kan lita på mina systrar. Både blodssystrar och själssystrar.
Systeryster har en otrolig förmåga att trassla till det för sig. Jag vet inte om hon gör det med flit eller om det bara är ödet som ställer till det för henne. OM hon gör det med flit så borde hon vara smidigare. Fast vi som känner henne vet att hon är inte den smidigaste människan i världen. Men jag står på hennes sida. Synd att hon inte inser det och känner att hon kan lita på mig. Hade hon stått på min sida om det var jag som satt i klistret?

En annan lämnar en när man mest behöver henne. Är det för mycket begärt att hon ska ställa upp? Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det hela, fast det har gått två hela veckor sen det inträffade. Visst jag förstår henne men samtidigt inte. När hon lämnade mig den kvällen, och jag staplade iväg på mina egna ben hade vad som helst kunnat hända. Hade det varit mitt fel eller hennes? Det hade varit så lätt för henne att slänga mig i bilen och köra mig hem.

Det hade tagit 10 minuter.

Jag kan inte bara skylla ifrån mig för det var ju dels mitt eget fel, men hon som borde veta bättre skulle inte ha släppt iväg mig. Nu hände det ju inget. Jag kom hem säkert och somnade i min egen säng efter mycket om och men.
Jag slits inombords. Jag vet inte om jag ska vara arg, ledsen, besviken eller vad det nu är jag borde känna. Systrar i alla väder?

Misstolka mig inte

Bara på de sista veckorna så har jag varit så glad över att jag är så lycklig lottad. Jonas och mitt stora "aprilskämt" håller fortfarande. Jag känner fortfarande lika mycket för Jonas som jag gjorde för sju år sen, om inte mer. Varje dag när han kommer hem från jobb och stiger in genom dörren blir jag så glad att jag hoppar upp och ner. När jag sitter och slösurfar på datorn, och han sitter i soffan och spelar något av sina många spel så kan jag inte låta bli att dra på läpparna och tycka att han är det bästa som hänt mig.
Sen att jag flummar runt som jag gör, det är en annan femma. Jag vill gärna att folk tror att jag är så snäll och rar. Men det är jag nog inte. Jag kan nog vara lite ego jag med.
Jag är ego för att inte alltid är beredd på att dela med mig av mina känslor och tankar, men förväntar mig att alla andra ska göra det. Jag är ego för att jag vill vara student, kanske festa en torsdag och lämna Jonas hemma. Jag är ego för att jag förväntar mig att Jonas alltid ska vara där hos mig. Jag är ego för att jag förväntar mig att mina kompisar ska släppa allt de har och vara där för mig, fast det är mer troligt att det är jag som släpper allt. Jag är ego för att.. Jag är ego för att jag förväntar mig att allt ska lösa sig. Vissa saker är kanske mer optimism än egoism. Det beror ju helt på hur man ser på det.

Är glaset halvt fullt eller halvt tomt?

Vänner

Jonas menar att om är man flicka så borde man ha lite fler tjejkompisar än killkompisar. Jonas är väldigt rädd om mig. Han tror att pojkar bara vill utnyttja mig.

Kan inte killar och tjejer bara vara vänner?

Mitt argument är att jag har gått en teknisk utbildning och det svämmar inte över med flickor på den sidan direkt. Och de får tjejkompisar jag har alla flyttat. En till Malmö, en annan till Lund och en tredje till Göteborg. Den enda jag har kvar är Angelica och hon har flyttat till Ekeby. Det är inte så långt så det funkar. Min syster bor i Göteborg och min kusin också för den delen. Och inte bara mina tjejkompisar flyttar. Mina killkompisar flyttar också, till Malmö. Jag förstår inte varför alla ska flytta till Malmö. Vadim är så upptagen att man måste boka honom en månad innan. Andreas, han.. ja han är så snäll så han offrar sig väl för att träffa mig de få stunderna han kan undvara. Bengtsson.. Bengtsson är Bengtsson behöver jag säga mer. Jag har inte så många nära vänner. Men jag är glad över de få jag har. Bättre en fågel i handen än tio i skogen.

Jag försöker lära känna nya människor. Lite mer folk som bor i Helsingborg.
Jag har gått med i spexet och så har jag ju kören, men det tar tid att lära känna nya människor. Och jag anstränger mig verkligen att lära känna nya flickor, så jag inte "bara" har killkompisar. Men det går inte så bra. Flickor tycker att jag är konstig, tror inte de tycker om mig. Killar de är enkla. Oftast. Visst kan killar och flickor bara vara kompisar. Det är ingen som bryr sig om mig mer än som vän ändå.

vän subst. 1 kamrat, bekant, kompis, polare, förtrogen, bästis, lekkamrat; pojkvän, flickvän, hjärtevän, beundrare, friare; själsfrände,kollega 2 gynnare, beskyddare, sympatisör; anhängare, supporter, fan.

Ha ha ha!

Det är tur att man slipper se sig själv. Gud, vad ful man kan vara :D

Men men.. sånt är livet man kan ju inte hjälpa att man inte föddes snygg precis. Och vem ska jag skylla på denna gången? Jo, mina föräldrar. Ha ha ha! Jag må vara ful men kul är det. Syns kanske på mina tentaresultat.. men man ska inte klaga. Klarar man en av två tentor på en vecka så är kan man vara nöjd tycker jag ^^

För er som inte har handlat biljett än så: Köp/boka! (man kan handla biljetter via mig oxå)

Minneraderare

Kollade på en film igår som var ganska spännande. Tänk om man kunde göra så, radera bort minnen av människor i sitt liv som man vill glömma. Man kanske kan radera bort saker man gjort också. Fast det gjorde de inte filmen men det borde ju inte vara omöjligt om de lyckas radera bort en hel person.

Har jag saker eller personer som jag vill radera bort *funderar* Ja, kanske de här konstiga människorna som jag träffade i London. Personen som bara igonerar en fast man bodde under samma tak, eller personen som nässlade sig in i ens liv. Fast jag mår ju inte dåligt av det och det är ju inte så att jag går och tänker på det varje dag precis. Hmm..ska man radera bort alla jobbiga minnen från när man var liten? *funderar* Nej, jag tror inte det. Även om det har varit jobbiga stunder. Det är som Vicky skulle ha sagt:

"Det är de stunderna som har format dig till den underbara människa du är idag"

Då är motfrågan, hur hade jag varit om jag inte haft hemska minnen från min uppväxt? Hade jag varit helt odräglig nu i så fall? Hade jag varit ännu mer "LillEva" och gjort allt som alla ber mig om för det inte fanns något ont i världen? Ja, sånt går ju bara att spekulera kring.
Dagens slutsats är nog... Nej, det finns nog inte någon eller något jag skulle vilja radera och lyssna på Vicky. Hon är ju trots allt vuxen nu ;)

En Kuemmerling senare

Igår fick vi hem lite trevligt sällskap över en flaska gamla tider. Det var inte gott första gången, men man ska ju pröva allt två gånger, men det var inte gott andra gången heller. Vicky och Martin är härmed vuxna människor. De har fått jobb och ska veckopendla till Ronneby. Detta skulle firas. Jag hade skrivit min sista ordinarietenta. Detta skulle också firas. Stefan hade också fått jobb och detta skulle självklart också firas.
Efter ganska mycket alkoholintag så for vi vidare till Hvillan och gjorde dansgolvet osäkert. Fast jag inte har några glasögon längre så är det fortfarande jobbigt att vara på ett fullpackat dansgolv. Man får ju fortfarande armbågar i huvudet. Det problemet kommer jag nog aldrig undan. Jonas dansade friskt iaf. Och jag lullade iväg till något hörn där jag hittade några trevliga människor att prata med istället. Martin och Vicky försvann nångång under kvällen..som vanligt. Stefan träffade jag faktiskt inte mer under hela kvällen. Undra om han hade gått och gömt sig under en stol. Patrick finns på bild och hade trevligt enligt okända källor. För att sammanfatta kvällen:

Stefan:

Jag skyller på andra...

Eva:

Det är du och jag Vicky..

Jonas:

Note to self, don´t ever drink again!

Mer jibberisch från LillEva

Börjar jag bli gammal och nojjig? Blir man typ inte det när man börjar närma sig runt 40 eller nåt liknande? Fast det är klart, även om jag fortfarande får visa leg när jag är på systemet så hade jag min 40 års kris när lillalillasyster börjarde skola och det var för 6 år sen.

Hur är man när man är söt? Jag får jämt höra att jag är såååå söt. Jag vill inte vara söt. Jag vill ju vara snygg :D Men det lär jag nog aldrig höra. "Söt" är nog ett ord folk använder när de inte kan komma på något bättre. Hmm, den tanken fick mig inte känna mig bättre till mods precis.
Kanske ska tänka på det. Jag säger jämt att min lillalillasyster är söt. Hon kanske inte heller tycker det är så roligt att vara söt. Fast hon är ju 12, hon kan inte vara något annat än söt.

Jag är lite irreterad över mig själv. Jag är ju med i spexet (för er som råkat missa det). Och jag lyckas inte tala tydligt och högt. Jag sväljer mina ord och till med Valter är bredvid mig hela tiden så hör inte han vad Jörgen säger för något. Men när vi kör temporep så blir jag tydligen jättetydlig och alla hör varenda ord jag säger. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kanske ska tänka temporep fast i ett långsammare tempo. Eh hmm ja, jag vet inte O.o

De dära 36 recepten. Det blev inga 36 recept. Dels så förstår jag. Jag menar det är bara att söka på alla möjliga sajter i cybervärlden så får man en massa nya recept om man vill det idag. Det kanske hade funkat bättre för så där 10 år sen.
Istället har jag och Martin startat en "matcirkel" (pensionärsvarning? Jaja, jag vet :D) eller vi har inte startat en men den har väl utvecklats till en sån tror jag. Jag vet inte vad jag ska kalla det för egentligen. Vi liksom bjuder varandra på hemlagat så där när vi har tid. Första gången bjöd han på tonfisksallad, sen bjöd jag på mammas vårrullar och risnudlar, och nu sist så bjöd han på järpliknande saker, spaghetti och tomatsås. Himmelskt gott. Jag slickar nästan tallriken varje gång. Men det kan jag inte säga till honom för då tror han att han är bäst. OCH det är han ju inte för det är jag ;) Nästa gång är det min tur. Undra vad jag ska bjuda på då. Om vi nu inte har tröttnat på det redan det vill säga. Bara bra för min del för det är ju min tur :P

Nej, nu får det räcka med jibberisch för idag.

Vad har du för någon stämpel?

Grupperingen startar redan när man födds. Det kanske inte har varit lika markerade då som när man bli äldre men hur man än gör så får man en stämpel. Jag föddes som den vietnamesiska sömmerskans dotter. Min pappa kom inte till Sverige förrän jag vet 4, så han kom inte in i bilden förrän lite senare. När jag började hos dagmamman, vilket var ganska tidigt då min mamma var tvungen att börja skolan och sedan jobba, var jag och min kusin de enda utländska där. Vad jag vill minnas iaf. Om jag ska vara ärlig så minns jag inte så mycket avdet två första åren i mitt liv precis som de psykologerna säger. Men jag minns min dagmamma och min dagpappa. Och jag minns deras potatismos. Det är roligt att jag kommer in på mat igen fast det inte alls var meningen :D Det var jag och min kusin vilket fall.

När vi sedan flyttade till Borås och jag börja på dagis så har jag varit den lugna med en massa blåmärken på kroppen efter jag varit ute och lekt. Jag har fortfarande lätt för att få blåmårken men jag tror att jag har blivit lite mer försiktig med åren, även om jag fortfarande upptäcker blåmärken som jag inte vet vart jag har fått dem ifrån. Jag har alltid varit allas gullunge under åren i Borås. Jag sydde en massa på dagis också. Har hur många dukar som helst nånstans. Lite formad av min mor kanske?
Förutom gullunge så var jag också den fega. Jag vågade aldrig åka några karuseller när vi var på Göteborg. Jag vågade inte åka pulka från den högsta backen heller. Min kusin däremot hon var våglig.

Jag gick mitt första år i grundskolan i Borås. Jag tyckte nog att det var ganska kul. Det hände så mycket det året så jag minns inte så mycket. Min mormor, och vi flyttade till Kristianstad. Det kändes nog ganska jobbigt att flytta till en stad som jag inte hade varit i mycket. Jag kände ju ingen. Fast min bästis han flyttade precis innan oss till Stockholm så det var inget kul att flytta till en stad jag visste jag inte kommer att trivs i. Vilket visade sig vara ganska fel. Jag hade lite problem med att hoppa in i skolan mitt i terminen så jag fick ta igen det jag missade hemma en halv termin och sedan börja efter jul. I den nya staden var jag fortfarande gullungen men den största skillnaden nu är alla mina kompisar var helt plötsligt svenska och inte asiater. Där stod jag med mitt mörka långa hår och korta ben och ska göra mig förstod. Det kändes som de här människorna talade ett helt annat språk. Vilket kan vara lite svårt att förstå nu för jag talar ju inget annat än ren skånska själv idag. Det var så orättvist på rasterna för alla jagade allti mig för jag hade så korta ben. det tyckte jag inte om. Och pojkarna lärde sig att inte tycka om mig heller efter jag sparkat dem på diverse kroppsdelar. Så populär bland pojkarna har jag ju aldrig vart. Nörd-stämpel nr 1.

Det blev inte bättre på mellanstadiet och högstadiet. Jag var den tysta och blyga. Folk umgicks inte med mig för att jagvar rolig., utan för att jag råkar vara där. Och så asiatisk som jag var hade jag svårt att inte vara alla till lags. Jag fick aldrig vara ute, för min pappa trodde att jag skulle bli en "dålig" flicka då. Efter ett tag så brydde folk inte sig eller helt enkelt glömde bort att bjuda mig på fester, kalas eller vad man nu hade på högstadiet. Nörd-stämpel nr 2.

Gymnasiet. Min pappa höll fortfarande i tyglarna. Jag trodde jag hade blivit smartare och gjorde lite som jag ville. Studierna gick inte så bra. Fast jag klarade alltid mina prov så mina föräldrar klagar inte. Jag fick min första fylla tredje året. Även här så var jag ganska lätt att glömma bort.
Om nån frågar mina klasskamrater om en Eva så hade de antagligen sagt: hon, den lilla asiaten?

Och nu så är man här. Mina år på Campus var jag den pryda. Jag var mycket hemma hos mina föräldrar, jag satt inte allt för mycket i böckerna men jag var inte ute så mycket heller. Att jag sen var med i phöset är en annan femma.
Enligt min kusin är jag idag, tv-spels- och tekniknörd. Och jag pimplar alldeles för mycket vin.
Min syster säger att jag bara är knasig. Det ska väl finnas en grupp med såna människor också. Alla är vi nördar. Vissa mer än andra. Efter allt trams jag skrivit så är slutsatsen den att jag är nog ett extrem fall, jag är SUPERNÖRDEN!

14 grader i solen

Efter en kväll hos Lollo med the Daltons så var man ganska mör. Inte för att det var särskilt ansträngande men jag hade redan lite sömnbrist sen innan. Men jag ska inte klaga jag fick mat, det var himlans gott och det var trevligt sällskap. Och dessutom så fick jag se "Så ska det låta". Jag bryr mig inte att ni tycket att det är tantvarning på det och att det är så uppgjort. Jag tycker det är kul och de sjunger ju så otroligt bra (oftast). Jag är tydligen inte ensam för programmet brukar ligga bland de tre programmen med högst tittarsiffror, så det så.


Jag har varit på mitt första dop i helgen. Det var synd att jag satt så olyckligt som jag gjorde jag kanske skulle ha suttit bland barnen och hjälpt prästen med att hälla upp det "heliga" vattnet eller vad det nu heter. Jag är inte döpt. Men hur som helst så satt jag snett bakom Mattias (pappan) och sen när det var dags att resa sig upp stod en lång Bengt framför mig. Det var bara dömt att misslyckas. Men jag hörde iaf, och jag hörde prästen, bebis skrik (den andra bebisen som skulle döpas, vår bebis var så snäll och lugn) och Mattias som försökte sjunga. Han försökte bara under första, undrar varför? ^^ Efteråt bjöds det på mat och som ni vet så tackar jag aldrig nej till mat. Det blev smörgåstårta och gräddtårta. MUMS! Även om jag åt mycket där så var jag ganska hungrig när jag kom hem så jag åt då också. Jag skyller på att det tar på krafterna att åka tåg :D

Och inte var det nån vila efter dopet, och lika bra var det för då slapp jag vara ensam och hade en anledning att gå till Malin. Vid 20.00 bänkade ett mysigt gäng framför tv´n för "Andra chansen". Och det bjöds på vin och chips. Fråga mig inte hur men jag fick i mig bilar, popkorn, chips och gott och blandat. Jag måste sluta äta som jag gör, annars kommer jag vara stort som ett hus snart! Och Sanna gick vidare. WOHO! Efter lite mer vin så blev det:

Efter Malins så hamnade vi bland en massa fransmän. Jag var inte riktigt upplagt för en massa fransmän. Så jag tog mig hemmåt på mina vingliga ben. Lars-björn följde mig så jag kom hem ordenligt. Det är otroligt att jag alltid hittar dem. De som måste följa mig hem för att jag druckit för mycket :D.. Vadim, Andreas, Angelica, Anna, Jonas... Listan kan bli lång. Men denna gången kunde jag faktiskt gå själv.

Färre timmar sömn blev det och upp ska man till spexrep på söndan. Jag fattar inte att jag orkar. Men man får försöka vara positiv och då går allt. Man får låtsas vara pigg liksom så kanske man lyckas lura kroppen. Denna morgon vaknade jag till världens finaste väder. Solen sken genom köksfönstret och det värmde gott när man begav sig utåt. Bara det gjorde att man kände sig lite piggare. Är äntligen våren på väg?

Jag har absolut gjort allt annat än att plugga denna helgen. Och det kanske märks på tentan jag skrev igår. Men jag tyckte ändå inte att det kunde gått så dåligt. Jag svarade på alla frågorna och jag gjorde så gott jag kunde. Det är ju inte så att jag inte alls hade pluggat..lite har jag faktiskt. Men men vi får väl se hur det gick... kul hade jag i helgen iaf. Fast Jonas var inte hemma hela helgen så det var lite trist. Men han kom ju hem på söndan och då hoppades det upp och ner lite och sen var jag tvungen att börja bruka allvar och läsa lite. Han var ju hemma iaf :)

Hos Malin

Har fått i mig för mycket vin och borde sitta hemma och plugga. Tenta på måndag så det får jag ta igen imorgon. Pluggandet alltså. För nu tänker jag på allt annat än att plugga..typ att dricka mer vin :D

Ses imorgon..eller nåt ^^

GAH nr 2

Klant-Eva har varit framme igen. Denna gången är det inget så simpelt som ett kollegieblock utan denna gången har jag gjort bort mig på riktigt!
Jag hasr tappat:

1. Mitt tågkort som gäller i ytterligare 2 veckor=400 kronor
2. Mitt passerkort på KC

Kalla mig klantig men jag stör mig fortfarande.. men det finns ju inget jag kan göra åt saken. Så jag har köpt ett nytt tågkort och jag har skaffat ett nytt passerkort. Vem är dum nog att lämna ett tågkort som fortfarande gäller istället för att åka tåg gratis i två veckor?!

GAH

Msn har varit konstig hela dagen. Tur i oturen kanske. Jag har fått mycket pluggat och jag är mer eller mindre klar med min presentation till imorgon. Jag är fortfarande inte nöjd med de två sista PP-bilderna*suck* Får fråga flickorna hur jag ska göra imorgon. Men samtidigt så har jag inte kunnat prata med folk. Jag känner mig så ensam. Jag har inte kunnat prata med min älskling eller någon av mina kompisar. Jag som ville berätta att jag har bytt tvättid till på måndag bara för att vi ska kunna köra och handla doppresent imorgon istället och jag ville berätta att jag hade bokat helt konstigt och inte kunnat tvätta imorgon vilket fall för jag är i skolan då. Jag vill berätta så mycket!

Vadå msnberoende?

Nej, det är inte tal om något msnberoende utan saken är den att jag behöver kärlek.. jag tycker inte om att vara ensam. Det var tur att Martin kom förbi tidigare och snackade lite skit med mig annars kanske jag har dött. Dessutom så behöver jag inte vara orolig för att jag inte får tillbaka mitt busskort längre. Och Lotti ringde, även om det var skolrelaterat så var det skönt att höra en människas röst. Pappa ringde..men det är inget roligt att prata med honom. Han säger oftast inget intressant och samtalen är korta. Men men Jonas kommer hem snart. Men då ska han iväg och simma, så mycket sällskap får jag inte men en stund iaf :) Och sen så kommer han ju hem. Hmm.. Det är nog ett sällskapsberoende jag har. Kan man söka hjälp för sånt?

Blogga fyller 2 år!

Hipp hipp hurra! Detta firas med en fet kitty cat dance *extra tillägnat Holken ;)*

Såra mig hellre med sanningen än gör mig lycklig med en lögn

Ibland kan det vara svårt att ta sanningen. Ibland kan det bara vara ett missförstånd. Ibland kan man ha blivit missinformerad och så har det blivit fel på det viset. Hur det än är så är det svårt. Jag vill gärna tro att jag hellre vill höra sanningen och bli sårad än en lögn.

I förrgår så hade jag och min bästa kusin en väldigt hetsig konversation på MSN. Det slutade inte alls bra. Det var för jävligt rent ut sagt. Det gick så långt att hon funderade starkt på att inte svara i telefon när jag ringde igår. Vi svarar alltid i telefon när vi ringer till varandra. Dessutom så var det hennes födelsedag. Jag och Jonas ringer alltid och sjunger för henne på hennes födelsedag dag..även om det skär i öronen.HAHA! Jag vet inte vad som hade hänt om hon inte hade ringt tillbaka *funderar* Det hade varit mycket tråkigt.

När jag säger bästa så menar jag inte bara bästa. Utan jag har varit med när den här tjejen växt upp, och vi har hittat på en massa skit tillsammans (den meningen fick mig inte alls att låta lastgammal). Vi har format varandra till de vi är..även om vi mer och mer börjar likna våra mammor som vi bestämde oss att inte bli när vi var små :D Vi är kusiner men vi är mer som systrar som delar på allt. Det har varit många skratt men även tårar, och så är det ju.
Men som sagt det som händer på MSN går sällan att kontrollera. Det är inte alltid man får svar direkt, man tolkar det som den andre skriver precis som man själv vill, och det blir inte bättre för att man är på dåligt humör redan innan.

Men nu känns det mycket bättre igen för igår så pratade vi ut en lång stund och det var väldigt skönt. Man behöver ventilera sig ibland. Särskilt efter ett "bråk" som egentligen var ett stort missförstånd.

Och nu när jag lättat på mitt hjärta ska jag seriöst börja plugga lite till tentorna nästa vecka. Önska mig lycka till ;)

Det är synd att jag inte har mina gamla bilder här hemma :( Det finns många bra bilder när vi var på äventyr :D
Snuskis snuskar sig... mera..haha!

Insnöad skåning

Tågen står stilla
Bussarna står stilla
Bilarna står stilla
Plogbilarna står stilla
Till och med bärgningsbilarna blir bärgade
Vägarna är igenkorkade helt enkelt

Jag sitter fast i skolböckerna
Det enda positiva är att jag har Jonas hemma idag.

Och på tal om något helt annat... Jag kan tydligen också imponera i köket med min ynka lilla kunskap*nöjd*

Vem, jag?

LolaQueen:

"du är så oskyldig också, gör inget ont i världen. Om du inte känner min sarkasm så är du nog en femåring ;P"

I det lugnaste vatten lurar de fulaste fiskarna, är det inte så det heter? Men varför ska alltid jag anstränga mig så mycket? Kan man bara inte få koppla ifrån och låta bli och tänka ibland?
Jag tänker väl så det räcker åt alla andra större delen av tiden. När ska någon tänka åt mig?

Välkommen till Bloggträsket

Från min lilla dator, i min lilla lägenhet, kan jag följa alla små grejer som inträffar i mina vänners liv oberoende av destination. Bloggar poppar upp på min ruta som ogräs.
Ja, jag har alltid varit nyfiken och det sticker jag inte under stolen med. Är det nån som ställer dumma frågor så är det väl jag? Och det inte för att jag är nyfiken utan ibland är jag faktiskt bara dum och inte fattar. Man kan jämföra min tankegång med en femårings, jag kläcker ur mig saker ur ett urlöjligt barnsligt perspektiv och jag ställer frågor innan jag har förstått vad folk pratar om. Men men jag är ju så liten och söt så det gör inget ^^

Mitt ute i ingenstans

Om du hade kommit fram till mig och sagt: "Jag bor i Aggarp". Då hade jag stått där som ett stort frågetecken om jag inte hade varit där ute i helgen O_o
Denna scoutstuga ligger verkligen i Ingenmansland, fast det är nog ganska många som gör det ifs. Vilket fall så var det många som inte hade täckning på mobilen. Men jag.. jag hade. Telia är bäst! Tro mig, jag vet! :P Fast det var inte så bra alltid och endast på vissa väl utvalda punkter i huset och runt omkring. Men ja ja nu vet jag att det finns ett Aggarp utanför Munka Ljungby iaf.. fick höra idag att det finns ett utanför Hässleholm också. Man får vara noga med vilket Aggarp man menar helt enkelt.

Helgen har varit supernice. Hela manuset gicks igenom mer eller mindre smärtfritt. Det var konstiga lekar som gav en träningsvärk. Mycket dans och sång/skrik (ja kalla det vad ni vill) ;) Rätt tonart plockades ut till spexlåtarna. Maten var supergod. Det var ett tag jag åt så mycket som jag gjorde i helgen. Vi har ett bra sexmästeri. Är det dem jag ska skylla på när jag går upp i vikt kanske..hmmm. Sittningen slutade med att Ingela hitta ett par blöta kalsonger i sin jackficka och nån annan en blöt mössa i sin. Är detta ett tecken på en bra sittning?

Första natten låg man på ett hårt golv. Visst man hade sovsäck och liggunderlag men det hjälper inte så mycket :( Somnade väl inte förrän 3 eller nåt bland annat för det fanns folk som fortfarande uppe och lampor tändes titt som tätt. Lördagsnatt lyckades jag lura Martin att dela madrass med mig. Jag fick en snarkande Björn på höger sida och frågade Martin om han snarkade. Och han svara: "Nej.. eller jo om jag ligger på rygg". Jag hoppades innerligt att han inte skulle hamna på rygg, men vid 5 så vaknade jag och vem snarkade mig i vänster öra om inte Martin :P Nu ska jag inte klaga för mycket. Det var jättegulligt av honom att dela madrass med mig, men jag hade ganska svårt att somna om så jag bestämde mig för att gå upp och lägga mig på det hårda golvet. Det var ju inte så många timmar kvar ändå. Visst det fanns pojkar på övervåningen som snarkade också, men det var inte så tätt inpå :) Så det blev inte mycket sovande i helgen och jag saknade min älskling.
Men kort sagt har det varit och kommer att bli skitskoj med spexet.

Välkommen till premiären den 19 april!
Hepp Hepp Hepp!